Det var en gång en liten röd bil som hette Myran, och han ville vinna loppet.
Han var den minsta bilen i hela stan. Han hade bara två dörrar och en liten motor som surrade i stället för att brumma, och när han körde bredvid de stora bilarna kunde han inte se över deras tak. De stora bilarna kallade honom Myran. Det var inte snällt menat. Men han tyckte om namnet ändå.
Varje år i augusti var det lopp i stan. De stora bilarna pratade om det i veckor. Om hur snabbt de kunde köra från noll till hundra, och hur många hästkrafter de hade.
”Du ska inte ens försöka”, sa den stora svarta bilen som hette Mullret. ”Du hinner bara halvvägs innan vi är i mål.”
Myran körde tyst hem till sitt garage. Bredvid honom bodde en gammal grön bil. Han var över femtio år, han hette Willy, och han körde bara på söndagar.
”Vilket lopp är det?” frågade Willy.
”Det stora”, sa Myran. ”Det som alla kör.”
Willy kisade lite med strålkastarna. ”Har du läst reglerna?”
Det hade Myran inte. Han körde ner till stadshuset och läste anslaget på dörren. Där stod det:
STADENS SPARLOPP. ALLA BILAR STARTAR MED EN LITER BENSIN I TANKEN. DEN BIL SOM KOMMER LÄNGST VINNER. HASTIGHETSGRÄNSERNA GÄLLER.
Myran läste det två gånger. Det var inte alls ett lopp om vem som var snabbast. Det var ett lopp om vem som kom längst.
Willy lärde honom det han kunde. Kör jämnt. Inget gasa och bromsa. Titta långt fram, så att du kan släppa gaspedalen i god tid före ett rödljus. Kör inte för fort. Varje gång man kör fortare gör man av med mer bensin.
Loppdagen kom. Alla bilarna stod på torget. En man med en kanna hällde en liter bensin i varenda tank och satte på en liten plomb. Sedan gick startsignalen.
Mullret rusade iväg. Han körde så fort han fick och bromsade hårt vid varje korsning och drog iväg igen med en smäll. Många av de stora bilarna gjorde likadant.
Myran körde lugnt och stilla. Han körde ut på landsvägen mellan åkrarna. Han höll jämn fart. När han såg ett rött ljus långt fram släppte han gasen och lät sig rulla. Han körde förbi kor och vindkraftverk och en man som sålde jordgubbar vid vägen. Han surrade.
Efter tolv kilometer hostade Mullret och stannade vid vägkanten. Hans tank var tom.
Efter femton kilometer stannade de andra stora bilarna, en efter en.
Myran körde vidare. Han körde genom en by och över en bro. Efter tjugo kilometer var han alldeles ensam på vägen. Efter tjugofem började han bli nervös. Efter tjugosex hostade hans motor.
Han rullade den sista biten nerför en liten backe och stannade vid en skylt där det stod: 27 KM.
Han hade vunnit.
På kvällen kom de alla hem på en stor biltransport, eftersom ingen av dem hade någon bensin kvar. Mullret stod bredvid Myran hela vägen och sa ingenting. Men när de körde in på torget blinkade han två gånger med strålkastarna.
Den minsta pokalen i hela stan sitter fasttejpad på en instrumentbräda i ett garage i kväll, bredvid en gammal grön bil som bara kör på söndagar. Myran själv har tom tank och sover. God natt.
