Det var en gång en liten gaffelantilop som hette Dina. En gaffelantilop liknar en antilop, med långa smala ben, ljus mage och en vit fläck baktill, och den bor på prärien i Nordamerika, där gräset går ända ut till himlen.
Dina föddes en morgon i maj. Hon hade en tvillingbror. De första dagarna låg de bara i gräset, var för sig, helt stilla. Det var mammas regel.
”När jag går iväg för att äta ligger ni ner”, sa mamma. ”Ni rör er inte. Ni har nästan ingen lukt än, och er päls har samma färg som gräset. Så ingen kan hitta er. Och när jag kommer tillbaka reser ni er.”
Så Dina låg. Hon låg medan syrsorna sjöng. Hon låg medan en örn kretsade högt där uppe. Hon låg medan en prärievarg gick förbi så nära att hon kunde höra gräset prassla under dess tassar. Den såg henne inte.
Varje dag blev hennes ben lite starkare. Och hon kunde känna att de ville något. De ville springa.
En morgon, när hon var tre veckor gammal, kom mamma tillbaka och blev stående.
”I dag ska ni följa med”, sa hon. ”Flocken ska vidare. Vi ska över den stora slätten till vattenhålet vid kullarna. Det är långt. Och vi springer.”
Flocken bestod av tjugo gaffelantiloper. Det fanns mammor och kalvar och några unga hanar med små horn som hade en liten gren framtill, som en gaffel. Det var därför de hette gaffelantiloper.
De började gå. Sedan trava. Och sedan, utan att någon sa något, sprang de.
Dina hade aldrig varit med om något liknande. Benen sprang av sig själva. Hon flög fram över gräset nästan utan ljud, bara ett lätt trummande dunk, dunk, dunk. Vinden pressade öronen bakåt. Hon kunde se hela flocken omkring sig, en lång ljusbrun våg som gled fram över prärien.
Hon var inte sist. Hon var mitt i.
Gaffelantiloper är de snabbaste löparna i hela Amerika. Inga andra djur där kan springa så fort, och inga kan hålla på så länge. Det visste inte Dina. Hon visste bara att det var det härligaste hon någonsin hade varit med om.
De sprang över slätt efter slätt. De hoppade över en liten bäck. De svängde runt en flock bisonoxar som stod och tuggade och knappt ens lyfte på huvudena. De sprang förbi ett gammalt stängsel, och här gjorde flocken något konstigt. Den hoppade inte över. Den kröp under, en efter en, där det fanns ett hål mellan den nedersta tråden och marken.
”Vi hoppar inte”, sa mamma. ”Vi går under.”
På eftermiddagen kom de fram till vattenhålet vid kullarna. Flocken stannade. Dina stod och flåsade med vatten droppande från mulen och tittade tillbaka över den stora slätten som de hade sprungit över. Den var så stor att hon inte kunde se var de hade startat.
Hennes tvillingbror kom och ställde sig bredvid henne. Han flåsade också.
”Jag var snabbast”, sa han.
”Nej”, sa Dina. ”Det var jag.”
Mamma tittade på dem och sa ingenting. Hon visste att de hade sprungit precis lika fort.
Ute på prärien ligger Dina i gräset vid vattenhålet, med benen invikta under sig. Över henne är himlen full av stjärnor, och någonstans ute i mörkret fortsätter syrsorna att sjunga. Hennes ben är trötta. Det är goda, trötta ben. God natt.
