Det var en gång en flicka som hette Disa, och hon skulle sova hos sin farmor i januari. Farmor bodde i ett gammalt hus ute vid skogen, med en vedspis och tjocka täcken och fönster som fortfarande var av det gamla tunna glaset med bara en ruta.
”När det är riktigt kallt”, sa farmor medan hon stoppade om Disa i gästrummet, ”håller vinterfeerna fest på mina fönster.”
”Riktiga feer?”
”Det får du se själv”, sa farmor. ”De kommer bara när alla sover. Och i morgon bitti kan du se var de har dansat.”
Farmor lät dörren stå på glänt och gick och lade sig. Disa låg och tittade på fönstret. Det var mörkt där ute. Man kunde se en bit av månen över skogen och några stjärnor som var väldigt klara. Termometern utanför fönstret visade minus elva.
Hon låg länge och väntade på feer. Det kom inga. Hon somnade.
Mitt i natten vaknade hon. Hon visste inte varför. Huset var tyst. Vedspisen inne i vardagsrummet sprakade inte längre.
Hon tittade på fönstret.
Nere i hörnet av rutan hade det kommit något. Något vitt och fint, som små fjädrar. Det växte ut från kanten.
Disa satte sig upp. ”Farmor”, ropade hon. Inte högt.
Farmor kom genast i sin morgonrock och sina ullsockor. Hon satte sig på sängkanten och lade täcket om dem båda.
”Är det de?” viskade Disa.
”De har just börjat”, viskade farmor tillbaka. ”Titta. Men du får inte röra rutan, då smälter det.”
Farmor tände sin ficklampa och höll den så att ljuset gled snett över glaset. Och då kunde de se det. Från hörnet växte fina vita streck uppför rutan. De grenade sig som ormbunkar. Som fjädrar. Som pyttesmå träd. Om man tittade väldigt länge på ett ställe kunde man nästan se dem växa. En liten gren sköt fram, sedan en till bredvid. Det knastrade inte. Det var alldeles ljudlöst.
”Hur gör de?” frågade Disa.
”Det finns lite vatten i luften i rummet”, sa farmor tyst. ”Det kan man inte se. När det träffar det kalla glaset fryser det till is. Och isen bygger vidare på sig själv, kristall på kristall. Så säger de kloka människorna.”
”Och vad säger du?”
”Jag säger att det är vinterfeerna”, sa farmor. ”Både och kan vara sant.”
De satt och tittade tills Disa gäspade så stort att farmor släckte lampan. Sedan lade hon ner Disa och stoppade om henne och gick in till sig igen. Dörren stod på glänt.
På morgonen var hela fönstret täckt.
Det fanns stora vita ormbunkar som bredde ut sig från hörnen. Det fanns små stjärnor, och det fanns långa böjda linjer, som om någon hade dansat runt i ring på glaset med skridskor på. När solen kom upp över skogen sken den genom isen, och hela rummet blev ljust och glittrande.
Disa gick fram och tittade nära. Hon rörde inte.
”Var var festen?” frågade farmor från dörren.
Disa pekade. Mitt på rutan fanns en rund fläck där isblommorna var allra finast och mest intrasslade.
”Där dansade de”, sa hon. ”Hela natten.”
De åt havregrynsgröt vid köksbordet medan solen långsamt smälte isblommorna från kanterna. Till lunch var de borta. Men termometern visade minus nio, och farmor sa att det skulle bli frost igen i natt.
Nästa kväll låg Disa och tittade på den svarta rutan och tvivlade inte alls. Hon visste att de skulle komma. Hon behövde inte se dem. Hon blundade och lät feerna hålla sin fest i fred.
Om det är kallt där du bor håller vinterfeerna kanske fest på ett fönster i natt. De kommer bara när alla sover. Låt dem dansa. God natt.
