Det var en gång en liten stjärna som satt i toppen av en julgran, och den hade aldrig sett en riktig stjärna.
Den var gjord av tunn mässing och hade fem uddar, och varje år i december togs den upp ur en ask med silkespapper och sattes i toppen av familjens gran. Där satt den och glänste när ljuset i vardagsrummet träffade den.
Den kunde se allt i rummet därifrån. Soffan. Kakelugnen. Julklapparna under granen. Och fönstret.
Genom fönstret kunde den se en bit himmel. Men rummet var alltid ljust på kvällarna, och glaset speglade lampan och granen och den själv. Så stjärnan i granen såg bara sig själv i rutan, och aldrig himlen utanför.
”Finns det verkligen stjärnor där ute?” frågade den kulan bredvid.
”Det säger de”, sa kulan. Den var röd och lite högfärdig. ”Men jag har aldrig sett dem heller.”
Familjens dotter hette Greta. Hon var sju. Den kvällen, kvällen före julafton, var hon den sista som var uppe. Hon stod vid granen i pyjamas och tittade upp på stjärnan, som hon gjorde varje kväll.
”Mamma”, sa hon. ”Har stjärnan någonsin sett riktiga stjärnor?”
Mamma funderade. ”Det tror jag inte”, sa hon. ”Den har bara varit inomhus.”
Greta tittade länge på den. Sedan sa hon: ”Får vi ta med den ut?”
Mamma log. Hon hämtade trappstegen. ”Jag tar ner den”, sa hon. ”Och du håller den. Med båda händerna.”
Hon lyfte stjärnan från toppen och gav den till Greta. Sedan tog de på sig jackor och stövlar över pyjamasen och gick ut i trädgården.
Det var kallt och klart. Snön knarrade. Och över dem var himlen alldeles svart och full av stjärnor. Små och stora, vita och lite blå och en enda som var lite rödaktig. De gick ända ner till häcken, där husets ljus inte nådde.
Greta höll upp mässingsstjärnan mot himlen med båda händerna.
Den lilla stjärnan tittade. Den hade aldrig sett något så stort. Det fanns fler stjärnor än det fanns barr på granen. De glimmade alldeles tyst, långt, långt borta.
Och ingen av dem liknade den. Ingen av dem hade fem uddar.
”De är runda”, sa Greta förvånat. ”De riktiga stjärnorna har inga uddar alls.”
”Nej”, sa mamma. ”Det är bara vi som ritar dem så.”
De gick in igen. Mamma satte tillbaka stjärnan i toppen av granen och släckte lampan. Och nu, när rummet var mörkt, kunde stjärnan i granen se ut genom fönstret, förbi sin egen spegelbild, ända ut till himlen.
Långt bort över trädgården glimmar de runda stjärnorna, och i toppen av granen sitter stjärnan med sina fem uddar och tittar tillbaka på dem genom rutan, nu när ljuset i rummet är släckt. Den röda kulan har vänt sig om för att titta den också. God natt.
