Det var en gång en liten skogstomte som hette Gunvald. Han hade en grå luva, inte en röd, för han var en gammal skogstomte av det slaget som fanns innan folk började färga luvor. Och han bodde i en håla under en stenmur som gick längs kanten mellan en skog och en gammal gård.
I många, många år hade Gunvald hållit ett öga på gården. Och varje år, på julafton, hade samma sak hänt.
Bonden gick ut på gårdsplanen med en kärve havre. Ett stort knippe strå, med kornen kvar, ihopbundet med ett band. Han satte upp det på en stång vid ladan. Och på juldagen kom fåglarna. Gråsparvar och mesar och gulsparvar och en enda domherre. De satt på kärven och åt av kornen, och hela gården surrade av små vingar.
Det kallades en julkärve. Det var en julklapp till fåglarna. Så att de också kunde fira jul.
Gunvald älskade det. Han satt vid stenmuren på juldagen och såg fåglarna äta, och han tyckte att det var det vackraste med julen.
Men så flyttade den gamla bonden. Och en ny familj flyttade in. En mamma, en pappa och en liten flicka som hette Ingela.
Det var en bra familj. De hade ankor och en hund och en stor julgran. Men julafton kom, och ingen gick ut med någon kärve.
Gunvald väntade vid stenmuren. Mörkret föll. Ingen kom.
På morgonen satt fåglarna på ladan och tittade. Det fanns ingenting att äta.
”Det här går inte”, sa Gunvald för sig själv.
Han gick ut på åkern bakom stenmuren. Där stod det fortfarande lite havre i ena kanten, som skördetröskan inte hade kommit åt. Han skar av stråna ett och ett med sin lilla kniv. Det tog honom hela dagen. Han samlade dem till en kärve, inte större än en kvast. Han band ihop den med en bit rött garn ur fickan.
På natten, medan familjen sov, släpade han den över gården och lade den på trappan framför ytterdörren.
Bredvid lade han en bit näver. På den hade han ristat med sin kniv:
TILL FÅGLARNA.
Nästa morgon öppnade Ingela dörren.
”Mamma! Pappa! Det ligger något här!”
Hon tog upp kärven. Hon läste nävern. Hon tittade sig omkring på gårdsplanen. Det fanns inga fotspår i rimfrosten, bara några pyttesmå som liknade en katts, men inte var det.
Hennes pappa kom ut och tittade på den.
”Det är en julkärve”, sa han långsamt. ”Min mormor hade en sådan. Man sätter upp den åt fåglarna.”
De hittade en lång stång i ladan. Ingela höll den medan pappa band fast kärven högst upp. De satte upp den vid ladan, där den gamla hade stått.
Det tog inte lång tid.
Först kom en mes. Sedan två gråsparvar. Sedan en hel flock som kom susande från häcken. De satte sig på kärven och pickade på kornen och kvittrade och tjattrade. En domherre landade, röd på bröstet. Ingela stod i fönstret med näsan mot rutan och höll andan.
Borta vid stenmuren satt en liten gubbe med grå luva och såg alltihop.
Och nästa jul var det Ingela som gick ut med kärven. Hon hade bundit den själv. Med ett rött band.
Fåglarna sover i häcken vid gården i natt, med magarna fulla av havre. Inne under stenmuren sover en liten tomte med grå luva och kall näsa. Han har fått den bästa julklapp han kunde önska sig. God natt.
