Det var en gång en liten räv som hette Tara. Hon var född i ett gryt under en gammal gran i våras, och nu var det hennes första vinter. Hon var inte så liten längre. Hon var lika stor som sin mamma. Men hon hade aldrig sett snö.
Och så en natt kom det stora snöovädret.
Det började med att luften blev konstigt stilla. Sedan kom de första flingorna. Sedan kom vinden, och sedan kom det så mycket snö att Tara inte kunde se träden på andra sidan gläntan.
Hon sprang bort till sin mamma. Mamma låg ute i lä av en kullfallen stam. Hon låg hoprullad som en boll med sin stora, yviga svans lagd över nosen och tassarna.
”Ska vi inte gå in i grytet?” frågade Tara.
”Rävar sover ute på vintern”, sa mamma. ”Gör som jag.”
Tara lade sig bredvid henne. Hon rullade ihop sig. Hon lade svansen över nosen. Den var varm och mjuk, och hennes andedräkt fångades i pälsen, så att luften hon andades in var ljummen.
Snön föll på henne. Först lite. Sedan mycket. Till slut låg hon under ett tunt, vitt täcke av snö. Hon kunde känna det, men hon frös inte. Snön höll vinden ute.
På morgonen var stormen borta. Tara skakade på sig, och snön flög åt alla håll.
Skogen var helt förändrad. Allt var vitt och mjukt och stilla. Det fanns inga spår någonstans.
Och hon var hungrig.
”Hur hittar man möss när allt är snö?” frågade hon.
”Man lyssnar”, sa mamma.
Hon gick ut på den öppna åkern vid skogskanten och stod alldeles stilla med huvudet på sned. Hennes stora öron vred sig långsamt. Åt ena hållet. Åt andra hållet.
Då hörde Tara det också. Långt nere under snön. Ett pyttelitet pipande. Ett svagt prassel. Mössen hade gångar under snön, där de sprang omkring i varma tunnlar.
Mamma tog ett steg. Sedan ett till. Sedan stod hon stilla igen.
Och sedan hoppade hon.
Hon hoppade högt upp i luften i en stor båge och kom ner med huvudet först, nosen rakt ner i snön, så att bara bakbenen och svansen stack upp. Hon stannade där en stund. Sedan drog hon upp huvudet igen, med frukost i munnen.
”Nu du”, sa hon.
Tara lyssnade. Hon hörde ett prassel. Hon hoppade. Hon landade med huvudet i snön. Där fanns ingenting. Hon fick snö i öronen.
Hon försökte igen. Och igen. Hon missade sju gånger. Hennes nos var alldeles kall.
Den åttonde gången lyssnade hon länge. Hon vred öronen tills ljudet var precis framför henne. Sedan hoppade hon.
Och när hon drog upp huvudet ur snön hade hon fått sin allra första frukost själv.
Mamma sa ingenting. Men hon viftade på svansen.
Kan du rulla ihop dig som en räv i natt, du? Tara gör det. Hon ligger i lä av den kullfallna stammen, medan mössen springer i sina gångar under snön. Hon hör dem fortfarande när hon somnar. God natt.
