Det var en gång en flicka som hette Lilly, och hon hade sportlov hos sin mormor i ett litet gult hus vid skogen. Det hade varit väldigt kallt i en vecka. Sjön var frusen. Och ute på den låga vedboden hängde det istappar.
Inte bara en eller två. En hel rad. De hängde längs hela takkanten, stora och små, som tänderna på en kam. Den längsta var nästan lika lång som Lillys arm. Den var alldeles klar, och när solen sken igenom den blev den som glas.
”Den är förtrollad”, sa mormor.
”Det är den inte”, sa Lilly. ”Det är bara is.”
”Vänta och se”, sa mormor.
Hon gick in i köket och kom ut med en tesked av metall. Sedan ställde hon sig vid vedboden.
”Först en regel”, sa hon. ”Vi går aldrig in under istapparna på det stora husets tak. De kan falla ner, och de är tunga och vassa. Men vedboden är så låg att vi når de små. Och vi slår bara lika försiktigt som när man knackar på dörren till ett sovande barn.”
Sedan slog hon med skeden på den minsta istappen. Alldeles försiktigt.
Ting.
Det var en ljus, klar ton. Som ett glas man slår på med en gaffel.
Hon slog på nästa. Den var lite längre.
Tang.
Den var lite djupare. Och nästa var ännu djupare. Varje istapp hade sin egen ton. De små sjöng ljust. De stora sjöng djupt.
Lilly tog skeden. Hon slog. Ting, tang, tong. Hon provade baklänges. Tong, tang, ting. Hon kom på att om hon slog på den tredje, den femte och den andra lät det nästan som början på en sång.
Till slut kom hon till den längsta. Den förtrollade.
Hon slog. Väldigt försiktigt.
Dooong.
Den var djup. Den hängde kvar i luften länge, som en kyrkklocka långt borta. Lilly kunde känna den i magen.
”Varför gör den så?” viskade hon.
”Isen är hård och klar”, sa mormor. ”När man slår på den darrar den. Och en lång istapp darrar långsammare än en kort. Då blir tonen djupare. Men jag tycker nog att den är lite förtrollad ändå.”
De höll på tills Lillys fingrar var kalla genom vantarna. Sedan gick de in och drack varm saft.
På natten frös det igen. På morgonen hade den förtrollade istappen blivit en liten bit längre.
Istapparna hänger på vedboden i mörkret nu, i en lång tyst rad. De sjunger inte när ingen slår på dem. Men den längsta växer en pytteliten bit i natt. God natt.
