Det var en gång en brandbil som hette Bella. Hon var stor och rund och grön, för hon var ingen vanlig brandbil. Hon var en tankbil. Hon hade ingen lång stege och ingen siren som hördes i tre städer. Hon hade en tank med tolv tusen liter vatten, och hon var den långsammaste bilen på hela brandstationen.
De andra bilarna var röda och snabba. När det brann körde de först. Bella körde efter och kom alltid sist.
Hennes chaufför hette Yrsa. Yrsa klappade henne på ratten varje morgon och sa: ”Vi två har tid.”
En sommarkväll i augusti, efter många veckor utan regn, kom larmet. Det brann i skogen vid sjön.
De röda bilarna körde. Bella körde efter dem så fort hon kunde, och det var inte särskilt fort.
När hon kom fram kunde man se röken hänga mellan träden. Det var ingen stor brand än. Det var ljungen och det torra gräset som brann i en lång låg rad, och den kröp sakta mot träden.
Brandmännen arbetade. Några sprutade vatten på lågorna. Andra tog spadar och grävde en lång ränna i marken framför elden, där det inte fanns något som kunde brinna. ”En brandgata!” ropade styrkeledaren. ”Den kan elden inte ta sig över.”
Inifrån skogen kom djuren. Ett rådjur hoppade över vägen. Två harar. En räv med svansen rakt ut. De visste själva vad de skulle göra. De sprang bort från röken, ner mot sjön och vidare ut på andra sidan.
Efter en halvtimme var de röda bilarna tomma. De hade sprutat ut allt sitt vatten.
”Bella”, sa styrkeledaren.
Yrsa körde fram Bella hela vägen. Slangarna kopplades på. Och nu fanns det vatten. Tolv tusen liter. Det fräste och ångade där det träffade de svarta tuvorna.
Men en tank blir också tom. Efter tjugo minuter var Bella tom.
”Sjön”, sa Yrsa.
Hon körde Bella nerför grusvägen till sjön. Hon kastade ut en tjock slang i vattnet och startade pumpen. Det tog en kvart att fylla tanken. Sedan körde hon tillbaka upp till elden och tömde sig.
Sedan ner till sjön igen.
Det blev mörkt. Natten blev lång. Yrsa räknade turerna på en papperslapp i förarhytten. Ett streck för varje tur.
Fyra streck. Sex. Elden blev mindre. Den kom inte över brandgatan.
Nio streck. Tio. Det var bara rök och små glöd kvar nu. Brandmännen gick runt med spadar och vattnade varenda glöd.
Vid den tolfte turen ljusnade det över trädtopparna i öster. Och då kände Yrsa något på vindrutan. En droppe. Sedan en till.
Det regnade.
Det var bara ett stilla grått sommarregn. Men det regnade på alltihop. På ljungen och de svarta tuvorna och de sista glöden och på Bellas gröna tak.
Styrkeledaren kom gående fram till henne med sot i hela ansiktet. Han tittade på lappen med de tolv strecken.
”Utan henne hade elden kommit in i skogen”, sa han.
Yrsa klappade ratten. Bella sa ingenting, för hon var en brandbil. Men hennes motor brummade djupt och jämnt på tomgång.
De körde hem sist av alla. Det gjorde ingenting.
Tolv streck. Tolv turer med en långsam grön brandbil genom natten. Nu regnar det stilla på taket. Lyssna på det. God natt.
