Det var en gång en hemlig klubb som hette Spionklubben. Den hade tre medlemmar: Kaja, som var nio och ledare, Teo, som var åtta och hade ett förstoringsglas, och Mira, som var sex och var med för att hon var Kajas lillasyster och kunde krypa in överallt.
Spionklubben höll till i en trappuppgång i ett stort, gammalt hus med fem våningar. Det bodde många människor i trappuppgången, och klubben höll ett öga på hela trappuppgången. Väldigt diskret.
En torsdagskväll, strax före läggdags, skulle Kaja och Mira gå ner med soporna tillsammans med sin pappa. Och där, längst ner i trappuppgången vid brevlådorna, stod en resväska.
Den var brun och gammal och hade ett hänglås.
”Den stod inte här i eftermiddags”, sa Kaja.
”Vi öppnar den”, sa Mira.
”Nej”, sa pappa, innan Kaja hann svara. ”Man öppnar inte andras saker. Det gör inte spioner heller. Men ni får gärna ta reda på vems den är.”
Kaja sprang upp och hämtade Teo på andra våningen. Han kom i pyjamas och med förstoringsglas.
De satte igång. Teo gick ner på knä och tittade på resväskan genom förstoringsglaset.
”Det sitter en lapp på handtaget”, sa han. ”Den är halvt avriven. Det står ARN. Och en siffra. 4.”
”ARN är flygplatsen Arlanda”, sa pappa. ”Det är en sådan lapp man får när man flyger.”
”Så den har varit med på ett flygplan”, sa Kaja. ”Och någon har precis kommit hem.”
Mira kröp runt resväskan på alla fyra. ”Det sitter hår på den”, sa hon. ”Vita hår.”
Teo tittade genom förstoringsglaset. ”Det är inte människohår”, sa han. ”Det är för kort. Det är djurhår.”
Kaja tänkte högt. ”Någon som precis har kommit hem från en flygresa. Någon med siffran 4. Och någon med ett djur med vita hår.”
De tittade alla tre på varandra.
”Herr Lindgren”, sa de på samma gång.
Herr Lindgren bodde på fjärde våningen. Han var gammal och snäll och hade en liten vit hund som hette Bolle. Hela förra veckan hade Bolle varit på hundpensionat, eftersom herr Lindgren var ute och reste.
Pappa bar resväskan. Kaja, Teo och Mira gick först. De gick uppför trapporna, första våningen, andra våningen, tredje våningen, fjärde våningen. Kaja ringde på.
Det tog en stund. Sedan öppnade herr Lindgren dörren. Han hade sin morgonrock på sig och såg väldigt trött ut, och Bolle stod bakom hans ben och viftade på svansen.
”Är det här din resväska?” frågade Kaja.
Herr Lindgren tittade på resväskan. Sedan slog han ihop händerna. ”Det är det minsann”, sa han. ”Jag hade två resväskor med mig, och jag bar upp den ena och skulle hämta den andra. Och sedan kom Bolle, och då glömde jag bort den helt.”
”Vi listade ut det med förstoringsglaset”, sa Teo.
”Och håren”, sa Mira.
Herr Lindgren tog fram en liten nyckel ur fickan och öppnade hänglåset. Han öppnade resväskan. Överst låg en blårandig pyjamas.
”Jag har letat efter den i en halvtimme”, sa han. ”Jag kunde inte gå och lägga mig utan den.”
Bolle nosade på resväskan och satte sig sedan och skällde en gång.
”Spionklubben tackar för samarbetet”, sa Kaja väldigt högtidligt. Och sedan gick de ner igen. Teo till andra våningen, Kaja och Mira och pappa ända ner till bottenvåningen.
Innan de gick och lade sig skrev Kaja i klubbens hemliga bok: Torsdag. Resväska. Ägare hittad. Pyjamas räddad.
Har du din pyjamas på dig, du? Då är du redo. Herr Lindgren har också fått på sig sin nu, den blårandiga, och Bolle ligger vid fotändan av sängen. Hela trappuppgången sover. God natt.
