Det var en gång en brandman som hette Mikael, och han sov på brandstationen den natten då larmet gick klockan kvart över två.
Han hade nattjour. Det betydde att han sov i en smal säng i ett litet rum på övervåningen, med byxorna och stövlarna framställda bredvid sängen, så att han bara kunde kliva rakt ner i dem. Det hade han övat på många gånger.
PIIIP. PIIIP. PIIIP.
Lampan tändes av sig själv. En röst i högtalaren sa: ”Automatiskt brandlarm. Backaskolan. Gymnastiksalen.”
Mikael var i byxorna och stövlarna på tre sekunder. Han sprang nerför trappan. I garaget höll Rebecka, styrkeledaren, redan på att ta på sig jackan, och Helmer startade brandbilen. Tio sekunder senare rullade porten upp, och de körde ut i natten med blåljus. Det fanns inga bilar på vägarna. De körde utan siren.
”Det är ett automatiskt larm”, sa Rebecka medan de körde. ”Det går av sig själv när en brandvarnare upptäcker något. Då vet vi inte om det brinner. Men vi kör som om det gör det. Alltid.”
Skolan låg mörk och stilla. Inga lågor. Ingen rök ut genom fönstren. Vaktmästaren stod vid dörren i en tjock jacka över pyjamasen och med en nyckelknippa i handen. Han bodde precis bredvid skolan.
”Jag känner ingen lukt”, sa han. ”Men larmet tjuter där inne.”
Mikael och Rebecka tog på sig masker och syrgastuber. Så gör man när man går in i en byggnad där det kanske finns rök. Sedan gick de in.
Gymnastiksalen var stor och mörk. Ribbstolarna stod längs väggarna, och repen hängde från taket. Mikael lyste runt med sin ficklampa. Ingen rök. Ingen värme. Han höll upp en liten kamera som kunde se värme i mörker. Allt var kallt och blått på skärmen.
Rebecka pekade upp mot taket. På en av brandvarnarna blinkade ett rött ljus. Det var den som hade larmat.
Helmer kom med en stege. Mikael klättrade upp och skruvade försiktigt av locket på brandvarnaren. Han lyste in.
Där inne satt en spindel.
Den var liten och brun och hade spunnit ett fint nät precis över den lilla kammaren där brandvarnaren tittar efter rök. Brandvarnaren hade trott att nätet var rök.
Rebecka skrattade bakom sin mask. ”Det händer”, sa hon. ”Spindlar och små insekter kan lura en brandvarnare. Det är inte farligt. Det är bara bra att vi kom.”
Mikael tog upp en liten papperslapp ur fickan. Han lät spindeln krypa upp på den, mycket försiktigt. Sedan torkade han bort nätet, satte tillbaka locket, och larmet slutade tjuta.
Utanför satte han ner spindeln i en buske vid skolans entré.
”Stanna nu här”, sa han.
Klockan var tre när de körde hem. Staden sov fortfarande. Ingen hade märkt någonting alls.
Mikael ligger i sin smala säng igen nu, med stövlarna framställda bredvid sig. Och ute i busken vid Backaskolan sitter en liten brun spindel och spinner ett nytt nät mellan två löv, där inga brandvarnare kan se det. God natt.
