Det var en gång en brandman som hette Freja. Hon arbetade på brandstationen i en mellanstor stad, hon kunde bära en vuxen man nerför en stege, och hon hade bestämt sig för att besöka alla förskolor i stan. En i veckan.
Det var på grund av något som hade hänt i vintras.
Det hade varit rök i ett hus. Ingen stor brand, men tjock grå rök, och en pojke på fyra år hade varit ensam i sitt rum. Freja hade gått in för att hämta honom, med masken på och sin tunga tub på ryggen. Och pojken hade gömt sig.
Han hade gömt sig under sängen. För att han var rädd för henne.
Freja hade hittat honom ändå. Det gick bra. Men hon hade tänkt på det många gånger sedan dess.
Nu stod hon på förskolan Maskrosen, i ett rum fullt av små stolar, och arton barn satt i en ring på golvet och tittade på henne.
”Hej”, sa hon. ”Jag heter Freja, och jag är brandman.”
En pojke som hette Frans räckte upp handen. ”Har du en brandbil?”
”Den står utanför”, sa Freja. ”Ni får gärna titta på den efteråt. Men först ska ni titta på mig.”
Hon hade sin vanliga uniform på sig. Mörkblå byxor och en t-shirt. Hon såg ut som vilken vuxen som helst.
”Nu tar jag på mig mina brandkläder”, sa hon. ”En sak i taget. Och ni ska titta på mig hela tiden.”
Hon tog på sig byxorna. De var stora och gula och hade reflexränder. Barnen fnissade.
Hon tog på sig jackan. Den var tjock och tung och räckte henne till knäna.
Hon tog på sig hjälmen. Hon tog på sig handskarna.
”Är det fortfarande jag?” frågade hon.
”Ja!” ropade barnen.
Sedan tog hon fram masken. Den var svart och täckte hela ansiktet, med ett stort runt glas framför ögonen och en slang som gick ner till tuben på ryggen. Hon satte på den och spände remmarna.
När hon andades lät det högt och ihåligt. Hhhhsssss. Hhhhhuuuuuu.
En flicka som satt längst fram flyttade sig bakåt. Några av de minsta tittade ner i golvet.
Freja gick ner på knä. Hon kröp långsamt fram till flickan som hade flyttat sig bakåt. Hon lade sig ner på golvet, så att hon var lika låg som hon.
”Är det fortfarande jag?” sa hon. Det lät konstigt genom masken. Som någon som pratar inne i en hink.
Flickan tittade på henne. In genom glaset. Där var Frejas ögon. Samma ögon.
”Ja”, sa flickan mycket tyst.
”Om det någon gång kommer någon som ser ut så här hem till dig”, sa Freja, ”så är det för att det är rök. Och då ska du inte gömma dig. Varken under sängen eller i garderoben. Du ska ropa. Så högt du kan. Så att vi kan hitta dig.”
”Vad ska man ropa?” frågade Frans.
”Vad som helst”, sa Freja. ”Jag är här!”
”JAG ÄR HÄR!” ropade Frans.
Och sedan ropade de allihop. Arton barn i en ring som ropade JAG ÄR HÄR, så att pedagogerna höll för öronen. Till och med flickan längst fram ropade, och hon skrattade efteråt.
Efteråt fick de prova hjälmen. Den var så stor att den åkte ner över näsan på dem. Och de fick sitta i brandbilen, två i taget, och trycka på knappen som fick ljuset på taket att blinka.
När Freja körde hem från förskolan var hon trött. Det var hon alltid efter ett besök. Hon var tröttare efter arton barn än efter en brand.
På kvällen satt hon på sin balkong och drack te. Ute över stan lyste det i många fönster. I några av dem, tänkte hon, låg det ett barn som nu visste vad det skulle ropa.
Hon gick och lade sig tidigt.
Om du någon gång ser en brandman med mask, så är det en människa där inne. Med helt vanliga ögon. Du ropar bara: Jag är här. Men i natt finns det ingen rök. Det finns bara din säng. God natt.
