Det var en gång en liten älvprinsessa som hette Klöver. Hon var lika lång som en tändsticka, hon hade vingar som liknade två ljusgröna lindfrön, och hon bodde med sin familj i en fläderbuske i utkanten av en trädgård.
På sommaren var fläderbusken det bästa stället i världen. Men nu var det oktober. Löven föll, ett efter ett, och varje natt blåste det lite mer in mellan grenarna.
”Vi måste hitta ett vinterslott”, sa Klövers pappa, kungen, och gnuggade sina kalla händer.
Klövers gammelfarmor satt i sin gungstol av ett valnötsskal och nickade. ”När jag var liten”, sa hon, ”berättade man om ett dolt slott. Det var grått som dimma och runt som en pumpa, och det hade hundra rum. De randiga byggmästarna byggde det hela sommaren, och när frosten kom flyttade de ut och kom aldrig tillbaka.”
”Var står det?” frågade Klöver.
”Det vet ingen”, sa gammelfarmor. ”Det är ju dolt. Men man får aldrig gå in där förrän efter den första frosten. Det måste du lova mig.”
Klöver lovade.
Nästa morgon var gräset vitt och knastrande. Det var den första frosten. Klöver satte på sig sin mössa av mossa och flög ut för att leta.
Hon letade under häcken och uppe i äppelträdet. Hon letade i brevlådan, men där fanns bara räkningar. Till slut flög hon upp under taket på det gamla redskapsförrådet, där ingen hade varit hela sommaren.
Och där hängde det.
Det var runt som en pumpa och grått som dimma, och det satt fast i en bjälke med en liten tjock stjälk. När man kom alldeles nära kunde man se att det var gjort av papper. Tunt, skört papper i ränder, några grå, några bruna, en enda nästan rosa, som om byggmästarna hade gnagt på alla möjliga sorters trä och spottat ut det igen.
Längst ner fanns en liten dörr. Klöver lyssnade. Det surrade inte. Hon stack in huvudet.
Där inne fanns rum. Många, många rum, alla sexkantiga, sida vid sida, våning på våning, med små gångar emellan. Det var torrt och tyst, och det luktade svagt av gammalt trä. Vinden kunde inte alls komma in.
”Vem har byggt det?” viskade Klöver.
En spindel som satt utanför dörren och stickade svarade: ”Getingarna. Hela sommaren flög de fram och tillbaka. Nu har de flyttat. De bygger aldrig i samma hus två gånger.”
Klöver flög hem så fort att vingarna surrade.
Samma eftermiddag flyttade älvorna in. Kungen fick ett rum högst upp, gammelfarmor fick ett rum precis vid dörren så att hon kunde se ut, och Klöver fick ett sexkantigt rum mitt i alltihop, med en säng av tistelludd.
På kvällen låg hon och lyssnade. Utanför ven vinden runt förrådet. Där inne kändes inte en fläkt.
”Gammelfarmor”, ropade hon genom gångarna, ”slottet finns!”
”Självklart finns det”, ropade gammelfarmor tillbaka. ”Jag sa ju att det var dolt. Jag sa inte att det var påhittat.”
Ute i trädgården hänger det kanske också ett litet grått pappersslott under ett tak. Låt det hänga. Någon bor i det i vinter, och de sover redan, hoprullade i sina sexkantiga sängar. Klöver hälsar och säger god natt.
