Det var en gång en liten drake som hette Drakflygaren. Det var ett mycket stort namn för en mycket liten drake. Hans vingar var inte större än två kålblad, och de var tunna och glänsande, så att solen kunde skina igenom dem och göra regnbågar på marken.
De stora drakarna i dalen hade vingar som segel. När de lyfte blåste det så mycket att äpplena föll från träden. När Drakflygaren lyfte blåste det inte ens av hatten på en mus.
En kväll kom det ett bud från himlen. Ett moln format som ett brev gled ner över dalen, och på det stod det med stjärnbokstäver:
DEN STORA HIMMELSFESTEN. I NATT. OVANFÖR DRÖMMOLNEN. ALLA DRAKAR ÄR VÄLKOMNA.
De stora drakarna lyfte genast. Fuuuump. Fuuuump. Fuuuump. Dalen blev full av vind, och sedan var de borta.
Drakflygaren stod kvar.
”Det är för långt”, sa han till ugglan Ulla, som satt i det gamla äppelträdet. ”Och det är mörkt. Och jag hittar inte vägen.”
Ulla vred huvudet ett halvt varv. ”Vägen är lätt”, sa hon. ”Följ stjärnstigen. Ett ljus i taget. Du behöver inte se hela vägen. Bara nästa.”
Drakflygaren tittade upp. Det var sant. Över himlen låg en stig av stjärnor, svaga och små, som brödsmulor i mörkret.
Han lyfte. Det tog lite tid. Flapp-flapp-flapp-flapp.
Första stjärnan. Han flög fram till den. Den surrade lite när han flög förbi.
Andra stjärnan. Den var längre bort. Han flög.
Tredje stjärnan. Hans vingar var trötta nu. Han satte sig på ett litet moln och vilade, och molnet bar honom en bit, som en båt.
Fjärde stjärnan. Femte. Han slutade räkna dem. Han tittade bara efter nästa.
Till slut hörde han musik. Högt ovanför de sista molnen var himlen full av drakar. Stora drakar i grönt och guld och rött. De flög i stora cirklar, i svängar och dykningar, och deras vingar gjorde vind som fick stjärnorna att blinka.
Drakflygaren höll sig lite för sig själv i kanten. Han var så liten. De flög så stort.
Sedan kom den stora tävlingen. Vem kunde göra den finaste loopen?
En efter en flög de stora drakarna upp och gjorde jättelika loopar, stora som månen. Fuuuump. Åååh, sa alla. Fuuuump. Åååh. Men en så stor loop tar lång tid, och till slut gäspade några av de minsta älvgästerna.
”Du där”, sa en gammal guldfärgad drake och pekade på Drakflygaren. ”Du har inte försökt.”
Drakflygaren flög upp. Han var mycket nervös. Han tog fart, han böjde sina små vingar, och sedan gjorde han en loop.
Den var inte större än en tvättbalja. Men den var så snabb att det sa svisch. Och sedan gjorde han det igen. Och igen. Svisch-svisch-svisch, en loop i en loop i en loop, som en liten glittrande fjäder som drogs ut över himlen. Hans tunna vingar gjorde regnbågar i månskenet hela vägen.
Det blev alldeles tyst.
Sedan började den gamla guldfärgade draken skratta. ”Lär mig det där”, sa hon.
Han försökte. Hon kunde inte. Hon var alldeles för stor för att svänga så snabbt. Ingen av de stora drakarna kunde göra det. Men de små älvgästerna kunde, och månälvorna kunde, och en liten stjärna som hade ramlat lite ur sin plats kunde också.
Resten av natten flög Drakflygaren först i en lång rad av små saker som gjorde små loopar. Svisch-svisch-svisch.
När han kom hem i det första morgonljuset satt Ulla fortfarande i äppelträdet.
”Nå?” sa hon.
”Jag hittade vägen”, sa Drakflygaren. Sedan somnade han i gräset innan han hann berätta resten.
Du behöver inte kunna hela vägen in i drömmarna. Bara nästa lilla stjärna. Och sedan nästa. God natt.
