Det var en gång en flicka som hette Majken. Hon var sex år, hon gick alltid upp före alla andra i huset, och hon hade en hemlighet: På morgonen, innan solen var helt uppe, gick hon ut i trädgården i gummistövlar och pyjamas och tittade på daggen.
Mamma visste om det. Hon stod i köksfönstret med sitt kaffe och höll ett öga på henne.
”Inte längre än till äppelträdet”, sa hon varje morgon.
”Jag vet.”
Daggen låg över hela gräsmattan som en grå slöja. När Majken gick lämnade hon mörka gröna fotspår efter sig. Hon kunde se sitt eget spår hela vägen tillbaka till trappan.
En morgon i juni satte hon sig på huk vid rabatten under äppelträdet. Där växte en låg växt med runda mjuka blad som såg ut som små hopvikta kappor. Och mitt i varje blad låg en droppe. Inte många små droppar, som på gräset. En stor rund droppe som glänste som en liten silverkula.
”Den är fin, va?” sa en röst.
Majken tittade ner. På kanten av det största bladet satt en älva. Hon var lika stor som en tändsticka, hade vingar som var genomskinliga som cellofan och hår som var lika grått som daggen.
”Jag heter Morgondagg”, sa älvan. ”Du får gärna titta på min frukost, men du får inte dricka den.”
”Är det din frukost?”
”Det är allas frukost”, sa Morgondagg. Hon lutade sig fram och drack av droppen, som man dricker ur en kran. ”Älvorna i den här trädgården samlas här varje morgon. Det här är det bästa vatten som finns. Växten gör det själv på natten.”
Majken tittade sig omkring. På de andra bladen satt det fler älvor nu. Fem, sex, tio. De drack och fnissade, och en av dem stänkte dagg på en annan.
”Vad heter växten?”
”Daggkåpa”, sa Morgondagg. ”Men vi kallar den bara koppen.”
Majken satt alldeles stilla och tittade på dem tills solen kom över häcken. Då blev dropparna mindre. Älvorna skakade vingarna och flög in under bladen, och efter en stund fanns det inga älvor. Bara en växt med runda blad.
Nästa morgon var Morgondagg där igen. Och morgonen därpå.
Den fjärde morgonen satt älvan och väntade på henne med något i famnen. Det var en liten bit av växten, med rot och tre blad och en klump jord.
”Den är till dig”, sa Morgondagg. ”Du har tittat på oss i fyra dagar och inte en enda gång rört en droppe. Då ska du få en egen kopp.”
Majken tog den försiktigt i händerna. ”Var ska jag sätta den?”
”Någonstans där du kan se den från din säng”, sa Morgondagg.
Majken sprang in. Mamma hjälpte henne att hitta en gammal blomkruka, och de ställde växten på fönsterbrädan utanför Majkens fönster.
Den kvällen tittade Majken ut på den. Bladen var torra. Det fanns inga droppar.
”Den gör dem på natten”, sa mamma. ”Medan du sover.”
Majken lade sig ner och tittade på de tre runda bladen i mörkret tills hon inte kunde hålla ögonen öppna längre.
Just nu, medan du ligger där, samlar en liten växt sin dagg, droppe för droppe, åt en älva som kommer i morgon bitti. Den hinner bli klar. God natt.
