Det var en gång en liten ljusälva som hette Glimma. Hon var inte större än en tumme och lyste svagt, som en lysmask som håller på att bli sömnig.

En regnig dag kom regnbågsfén Prisma flygande, och hon lät ledsen. ”Regnbågsbron har gått sönder”, sa hon. ”Färgerna har ramlat av. Utan bron kan féerna inte komma hem över dalen i natt.”

”Då samlar vi dem”, sa Glimma.

Och de flög ut.

Nyckelpigan kom med rött.

Det var en rand, varm och mjuk.

Räven kom med orange.

Den hade gömt det i sin svans.

Smörblomman kom med gult.

Den skakade det av sina blad.

Grodan kom med grönt.

Den hoppade upp med det ur sjön.

Fågeln kom med blått.

Det var en bit himmel som den hade flugit igenom.

Blåbärsriset kom med indigo.

Mörkt som kvällen, precis före stjärnorna.

Och violen kom med violett.

Den minsta randen av dem alla.

Nu låg alla sju färgerna i gräset. Men de var matta. De var blöta och ledsna och lyste inte.

”De behöver ljus”, sa Prisma.

Glimma lade sig ner mitt bland färgerna. Hon slöt ögonen och lyste. Först svagt. Sedan lite mer. Sedan så starkt hon kunde.

Det röda blev rött igen. Sedan det orange, det gula, det gröna, det blå, det indigo och till sist det violetta.

Prisma tog en ände i varje hand och flög upp. Färgerna följde efter henne i en stor båge, från ena sidan av dalen till den andra.

Den kvällen gick féerna hem över bron, en efter en, och Glimma låg i gräset under den och lyste inte mer. Hon var för trött för att lysa.

Hon sov medan färgerna mörknade, en efter en.

Violett, indigo, blått, grönt, gult, orange och rött. Säg färgerna baklänges, en i taget, medan ögonen blir tunga. När du kommer till rött är du nästan hemma. God natt.