Det var en gång en flicka med långa flätor och mycket bra öron. Hon hette Signe och bodde i Solstråleby, en liten by där alla kände varandra och där bagaren vinkade med båda händerna, fast han hade deg på dem.
Strax utanför byn låg Häxskogen.
Ingen gick in där. På dagen såg den ut som en helt vanlig skog, med bokar och ormbunkar och en liten å som rann ut ur den. Men på natten kom det ljud därifrån. Ett högt, långt tjut. Ett djupt bom som fick fönsterrutorna att skallra. Och små gröna ljus som fladdrade mellan stammarna.
”Det är häxan”, sa folk i Solstråleby och drog för gardinerna.
Signe hade lyssnat på ljuden varje natt hela sommaren. Hon tyckte inte att de lät elaka. Hon tyckte att de lät upptagna.
En söndag frågade hon sin morfar om de kunde gå en promenad längs ån. Morfar var gammal och långsam och älskade promenader, och han hade aldrig varit rädd för särskilt mycket, utom tandläkare.
”Vi följer ån”, sa han. ”Då kan vi inte gå vilse. Vattnet visar vägen hem.”
Så de gick. In under bokarna, där ljuset blev grönt. Ån kluckade över stenarna. Det doftade blöt jord och svamp. En hackspett hamrade någonstans ovanför dem, tock-tock-tock-tock, och gjorde sedan en paus, som om den lyssnade efter svar.
Efter en halvtimme kom de till en glänta. Där stod en stuga med gräs på taket. Där stod också en getabock med väldigt långt skägg, och han tittade på dem som om de hade kommit för sent.
Dörren öppnades, och ut kom en lång, mager kvinna med svarta gummistövlar och en sked i handen.
”Sch”, sa hon. ”Ni får gärna komma in. Men gå tyst.”
Hon hette Valborg. Och hon var alldeles säkert en häxa, för hon hade en kvast som stod upp av sig själv i hörnet, och en trefärgad katt som kunde gå i taket. Men det första hon gjorde var att ge dem saft och peka ut genom fönstret.
”Titta”, viskade hon.
I en håla under en omkullfallen trädrot låg fyra igelkottar hoprullade. I ett hål i den stora eken satt tre små ugglungar och sov med huvudena mot varandra. Och nere vid ån stod en rådjursmamma med en liten kalv som fortfarande var prickig.
”Det är dem jag tar hand om”, sa Valborg. ”Ugglungarna måste sova på dagen. Igelkottarna ska snart gå i ide. Rådjurskalven är ny. De blir nervösa av mycket folk.”
”Men ljuden på natten?” frågade Signe. ”Tjutet och bommet?”
Valborg såg lite generad ut.
”Tjutet är min tekittel”, sa hon. ”Den är gammal. Bommet är jag som smäller igen dörren till hönshuset. Den är tung. Och de gröna ljusen är lysmaskar, som jag inte har något med att göra. De sköter sig själva.”
Morfar skrattade så högt att getabocken bräkte. Valborg lade ett finger över läpparna. Morfar skrattade tyst i stället.
”Folk i byn tror att du är farlig”, sa Signe.
”Ja”, sa Valborg. ”Det har varit ganska praktiskt.”
Signe satt länge och tänkte. Om hon berättade för alla i Solstråleby att häxan var snäll, så skulle de komma. Bagaren och handlaren och alla skolbarnen, med fotbollar och högtalare och hundar i koppel. Och då skulle ugglungarna inte kunna sova.
Men om hon inte sa något skulle alla fortsätta vara rädda. Och det var inte heller bra.
”Tänk om det fanns en stig?” sa hon. ”Bara en. Längs ån, precis som vi gick. Med en skylt. Och så fick man bara gå på den om man kunde vara tyst.”
Valborg tittade på morfar. Morfar tittade på Valborg.
”En skylt”, sa Valborg långsamt. ”Det tycker jag om.”
De gjorde den tillsammans den eftermiddagen. Morfar sågade. Signe målade. Valborg trollade lite med bokstäverna, så att de lyste svagt i mörkret. När de var klara stod det vid skogsbrynet, precis där ån kom ut:
HÄXSTIGEN. GÅ TYST. HÄR SOVER NÅGON.
På måndagen berättade Signe det i skolan. Inte det om ugglungarna och rådjurskalven. Det stod ju på skylten att någon sov där. Hon berättade bara om tekitteln.
Hela klassen skrattade. Och samma kväll, när tjutet kom inifrån skogen, var det ingen i Solstråleby som drog för gardinerna. De sa bara: ”Nu får Valborg te.”
Signe låg i sin säng med fönstret på glänt. Ute från skogen kom tjutet, långt och tunt. Sedan kom bommet från hönshuset. Och sedan blev det alldeles tyst, för nu sov alla där ute.
Sov gott, du. Gå tyst in i drömmarna i natt, precis som på Häxstigen. Där inne är det någon som redan sover, och de gör plats åt dig. God natt.
