Det var en gång en älva som hette Silja. Hon var inte högre än en fingerborg, hon bodde i ett tomt snäckskal under ett ormbunksblad, och hon bar alltid en liten påse av spindelväv runt midjan.
I påsen hade hon stjärnstoft.
Det var inte mycket. Men en nypa på ett vissnat blad kunde få det att resa sig igen. En nypa på en rädd skalbagge kunde få den att sluta darra. Och en nypa i luften en mörk kväll kunde lysa ända bort till nästa träd.
En kväll vände Silja påsen upp och ner. Det kom ut tre gnistor. Sedan inget mer.
”Uhu”, sa någon ovanför henne.
Det var ugglan Halvdan. Han satt på sin gren och tittade på henne med ena ögat. Det andra sov. Det gjorde det ofta.
”Den är tom”, sa Silja.
”Stjärndalen”, sa Halvdan. ”Där faller det. Som snö.” Han stängde det andra ögat också. Sedan öppnade han det igen, för han var en uggla och visste att natten var hans tid. ”Jag visar dig vägen”, suckade han. ”Men vi flyger långsamt. Jag har just ätit.”
Silja satte sig bland hans fjädrar, där det var varmast. Halvdan lyfte utan ett ljud.
De flög över bäcken som porlade. Över ängen, där gräset stod silvergrått i månskenet. Över den gamla väderkvarnen, vars vingar stod stilla. Och ner i en dal där luften var så stilla att Silja kunde höra sitt eget hjärta.
Där föll det.
Stjärnstoftet dalade ner från himlen, långsamt och glittrande, som om någon siktade mjöl där uppe. Det lade sig på stenarna och på gräset och i Siljas hår. Det var kallt och varmt på samma gång. Det doftade ingenting och allting.
Silja fyllde påsen. Halvdan höll vakt. Han höll ögonen öppna. Båda två.
När påsen var full hörde de ett litet ljud. Inte gråt. Mer en hicka, av det slaget man får när man länge har försökt låta bli att gråta.
Bakom en sten satt en kaninunge och darrade.
”Jag har kommit bort från min mamma”, sa den. ”Jag gick efter en fjäril, och sedan var alla stigar likadana.”
Silja tittade på kaninungen. Hon tittade på sin fulla påse. Hon visste att om hon trollade fram en lysande stjärna som kunde visa vägen, skulle det gå åt nästan hela påsen.
Men sedan fick hon en annan idé.
”Var kommer du ifrån?” frågade hon.
”Från backen med de tre tallarna”, sa kaninungen.
”Halvdan”, sa Silja. ”Kan du se den härifrån?”
Halvdan vred huvudet ett helt varv. ”Självklart”, sa han.
Så flög Halvdan först, lågt över marken, och för varje liten bit strödde Silja en enda gnista stjärnstoft bakom dem. Bara en. Det räckte. Gnistorna blev liggande och lyste i gräset som små lyktor, hela vägen från dalen till backen med de tre tallarna.
Kaninungen hoppade från gnista till gnista. Hopp. Hopp. Hopp.
Vid backen stod kaninmamman och väntade med öronen rakt upp.
När Silja kom hem fanns det fortfarande nästan en hel påse kvar. Hon hängde den på sitt dörrhandtag och kröp in i snäckskalet.
Ute, långt borta, låg gnistorna kvar i gräset och lyste svagt. Om andra små djur gick vilse i natt skulle de kunna hitta hem.
Silja slöt ögonen. Halvdan höll vakt. Med ena ögat.
Om du vaknar i natt och det är mörkt, tänk då på en liten stig av gnistor som lyser hela vägen fram till din mamma och pappa. God natt.
