Det var en gång en ko som hette Bitten, och hon satt fast. Hon hade gått ut över kanten av ängen för att nå lite saftigt gräs nere vid diket, och då hade hon glidit ner i leran. Nu stod hon i lera ända upp till magen och kunde inte ta sig upp.

”Muuuh”, sa Bitten. Det lät väldigt förtvivlat.

Augustin och hans pappa kom springande nerför ängen. Pappa försökte skjuta på. Augustin försökte dra i grimman. Bitten försökte gå. Hon sjönk bara längre ner.

”Hon är för tung”, sa pappa. ”Vi behöver Monstermaskinen.”

Monstermaskinen var grannens. Egentligen hette den hjullastare, men alla kallade den Monstermaskinen, för den var gul och jättestor och hade däck som var högre än Augustin, och en skopa fram som kunde lyfta en hel bil.

Grannen kom brummande nerför ägovägen. Monstermaskinen mullrade och skramlade. Augustin och pappa stod långt bort, vid staketet, för det hade pappa sagt.

Grannen körde försiktigt ända fram till diket. Sedan klättrade pappa ner till Bitten med två breda, mjuka remmar. Han lade dem under hennes mage, en framtill och en baktill. Bitten råmade, men hon stod stilla. Han krokade fast remmarna i skopan.

”Nu”, sa pappa.

Grannen drog i en spak. Skopan lyfte sig. Långsamt. Väldigt långsamt. Remmarna spändes.

Och sedan hände det. Med ett långt, sugande ljud, slurp, kom Bitten upp ur leran. Först magen, sedan benen, sedan de leriga klövarna. Hon svävade en stund i remmarna som ett jättestort brunt paket. Sedan satte grannen ner henne varsamt i gräset.

Bitten stod alldeles stilla. Hon skakade på sig. Lera flög åt alla håll. Augustin fick en klick i ansiktet.

Sedan gick hon och åt gräs, som om ingenting hade hänt.

Den kvällen stod Monstermaskinen hemma hos grannen igen, och Bitten stod i ladugården med rena ben, för Augustin hade spolat av dem.

Bitten sover i ladugården i natt, du, på torr halm med fyra rena ben. Monstermaskinen sover också. Den har räddat en ko i dag, och det är en bra dag för en monstermaskin. God natt.