Det var en gång en liten stad som hette Glimmerby. I Glimmerby bodde en uppfinningsrik pojke som hette Max. Max älskade att bygga saker, och hans största uppfinning var en maskin som han kallade Monstermaskinen. Den kunde göra små, gulliga monster som kunde hjälpa till med allt från att hitta borttappade strumpor till att hålla ordning på leksakerna.
En dag, medan Max lekte med Monstermaskinen, hände något oväntat. Maskinen började skaka och lysa i alla regnbågens färger. Plötsligt hoppade ett stort, klumpigt monster ut ur maskinen! Det var inte som de små, gulliga monster som Max brukade göra. Det här monstret var stort och lite klumpigt, men det hade de vänligaste ögon man kunde föreställa sig.
Max kallade det stora monstret för Bobo. Bobo var inte farlig, men han var lite klumpig och råkade välta saker när han gick omkring. Max visste att han måste hitta ett sätt att få Bobo tillbaka i maskinen, så att han inte råkade ställa till med för mycket oreda i Glimmerby.
Max tänkte och tänkte, och till slut fick han en idé. Han visste att Bobo älskade musik, för varje gång Max spelade på sin lilla xylofon började Bobo att dansa. Max bestämde sig för att göra en musikalisk fälla som kunde locka Bobo tillbaka till Monstermaskinen.
Max satte sin plan i verket. Han ställde Monstermaskinen mitt i vardagsrummet och började spela en glad melodi på sin xylofon. Bobo kom genast dansande in i vardagsrummet, och han kunde inte låta bli att följa musiken. Max spelade snabbare och snabbare, och Bobo dansade närmare och närmare maskinen.
När Bobo var precis bredvid Monstermaskinen tryckte Max på en knapp, och maskinen började suga in Bobo. Men precis innan Bobo försvann helt vinkade han farväl till Max med ett stort leende. Max vinkade tillbaka och lovade att han skulle hitta ett sätt att göra en mindre, gullig version av Bobo, så att de kunde leka tillsammans igen.
När Bobo var tillbaka i maskinen drog Max en lättnadens suck. Han visste att han hade lärt sig något viktigt: även de största och mest klumpiga monster kan vara vänliga och roliga, om man bara ger dem en chans.
Från den dagen såg Max till att Monstermaskinen bara gjorde små, gulliga monster. Men han glömde aldrig sin vän Bobo och den stora räddningen. Och varje kväll, när Max gick och lade sig, spelade han en liten melodi på sin xylofon, i hopp om att Bobo kunde höra den, var han än var.
Och så slutade historien om Monstermaskinen och den stora räddningen. Max sov tryggt och drömde om nya uppfinningar och äventyr, medan stjärnorna blinkade över Glimmerby.
