Det var en gång en liten ankunge som hette Anton. Han var en gräsand, gul och brun och så dunig att han liknade en liten levande tennisboll, och han var precis en dag gammal.
Han hade kommit ut ur ägget i går. Det hade hänt i ett bo av gräs och dun, gömt under en buske i ett hörn av en trädgård i en stad. Elva syskon hade kläckts samtidigt. Och i natt hade de allihop sovit under mamma, varmt och tätt.
Men i dag skulle de flytta.
”Vi kan inte stanna här”, sa mamma. ”Det finns inget vatten. Ni ska ner till sjön.”
Anton hade aldrig sett en sjö. Han hade aldrig sett någonting alls, förutom busken och mammas mage.
”Hur är en sjö?” frågade han.
”Den är stor”, sa mamma. ”Den är mjuk. Den glittrar när solen skiner på den. Och det finns mat i den. Följ mig. Håll er tätt intill. Och stanna inte.”
Hon gick ut från busken. Ankungarna gick efter henne. En lång gul rad, som ett litet pärlband som gick av sig självt. Anton var nummer sju.
Först gick de över gräsmattan. Gräset var högt för så små ben. Sedan gick de in under en häck. Och sedan kom de ut på en trottoar.
Och sedan kom de till vägen.
Vägen var grå och hård och bred. Det körde bilar på den. De var stora och väsnades. Mamma stannade vid kanten och tittade. Ankungarna tryckte sig intill henne.
En bil kom. Den körde förbi. Sedan en till. Mamma väntade.
Sedan kom det en bil som inte körde förbi. Den bromsade och stannade. Mannen bakom ratten hette Kent. Han såg ankungarna. Han satte på varningsblinkersen, så att bilarna bakom honom också stannade. Sedan klev han ur och ställde sig bredvid bilen, så att ingen kunde köra runt.
”Kom bara”, sa han lugnt. ”Jag rör er inte.”
En dam på trottoaren kortade kopplet på sin hund och tog ett steg tillbaka.
Mamma gick ut på vägen. Ankungarna följde efter. Nummer ett. Nummer två. Hela raden. Anton gick så fort han kunde. Asfalten var varm under hans fötter.
På andra sidan fanns en trottoarkant. Mamma hoppade upp. Ankungarna försökte. Den var hög. Nummer ett kom upp. Nummer två föll ner och försökte igen och kom upp. Anton tog sats och hoppade. Han slog i kanten med magen och sprattlade, och sedan var han uppe.
Bakom dem körde bilarna vidare. Kent vinkade och körde.
De gick ner längs en stig. Genom lite vass. Och sedan stod de där.
Sjön.
Den var stor. Den var mycket större än busken och trädgården och vägen tillsammans. Solen sken på den, och hela ytan glittrade, som om den var full av små speglar.
Mamma gick ut i vattnet. Det plaskade lite. Sedan simmade hon.
Anton stod på kanten. Han tittade på vattnet. Sedan gick han ut i det.
Han flöt. Helt av sig själv. Hans fötter paddlade under honom utan att han behövde tänka på det. Han simmade. Han simmade bort till mamma. Han doppade huvudet under ytan och fick en liten vattenloppa i näbben. Och sedan simmade han i en cirkel, bara för att han kunde.
På kvällen satt de alla tolv i vassen i en tät klump, med mamma i mitten.
Ute på sjön glittrar månskenet nu, och i vassen sover tolv ankungar med näbben instucken under sina små vingar. I går visste de inte vad en sjö var. Nu bor de vid en. God natt.
