Det var en gång en gris som hette Tulla, och hon hade den bästa nosen på hela Västerbäcks gård.
Det visste hon. Men det var inte många andra som visste det.
Västerbäcks gård låg i Skåne, med röda längor och en stor lada och en fläderbuske vid grinden. Där bodde kor och höns och en gammal katt, och där bodde Tulla och hennes systrar i boxen bakom ladan, där de hade en stor, grönskande hage att böka runt i. Och så bodde där Basker.
Basker var en border collie, svart och vit och alltid i farten. Han kunde samla ihop fåren från den stora hagen på fem minuter. Han kunde hitta hem i dimma. Och när bonden, Ivar, tappade något var det alltid Basker som hittade det.
”Han har en fantastisk nos”, sa Ivar ofta och klappade honom på huvudet.
Tulla hörde det varje gång. Hon sa ingenting. Hon fortsatte bara att böka med trynet i jorden.
Vet du vad ett grisetryne är? Det är den platta, runda skivan längst fram på nosen, med två hål i. Den är mjuk och stark på samma gång, och den är full av känsliga punkter, så att en gris kan känna även mycket små saker nere i jorden. Och grisar kan lukta. Riktigt bra. I Frankrike har man i flera hundra år använt grisar för att hitta tryffel, en sorts svamp som växer nere under jorden och som är så sällsynt att den kostar en förmögenhet.
En lördag i oktober fyllde Ivars dotter, Tilda, år. Hon blev sju. Och på morgonen gick hon ut i köksträdgården med en korg, och när hon kom tillbaka var korgen tom.
”Jag har gömt tolv äpplen”, sa hon. ”Till djuren. Ett till var och en. Vem kan hitta dem?”
Basker var iväg innan hon hade pratat färdigt. Han sprang runt i köksträdgården i stora åttor med nosen i vädret. Han stack in huvudet i buskar och ut ur buskar. Efter tre minuter kom han springande tillbaka med ett äpple i munnen och viftade på svansen.
”Ett”, sa Tilda.
Sedan kom han med ett till. Det hade legat ovanpå en gammal hink. Och ett tredje, som hade hängt i ett träd.
Tulla stod vid staketet och tittade på. Tilda såg det.
”Vill du också försöka?” frågade hon. Hon öppnade grinden.
Tulla gick ut i köksträdgården. Hon sprang inte runt i åttor. Hon gick långsamt, med trynet ända nere vid marken, och hon snusade. Snus. Snus-snus. Vid potatislandet stannade hon. Hon grävde, försiktigt, med trynet. Upp ur den mjuka jorden kom ett äpple.
Tilda klappade i händerna. ”Det hade jag helt glömt att jag grävde ner!”
Tulla gick vidare. Snus. Under en stor rabarberplanta, där bladen låg så tätt att man inte alls kunde se jorden. Ett äpple. Inne i en hög vissna löv vid komposten. Ett äpple.
Basker kom springande och satte sig bredvid henne. Han tittade på äpplena som hon hade hittat. Han tittade på Tulla.
”Hur gör du?” frågade han.
”Jag luktar”, sa Tulla. ”Och så tittar jag inte. Jag bara luktar.”
”Jag tittar”, sa Basker. ”Det är det jag är bäst på. Jag ser allt som rör sig. Och allt som ligger där det inte brukar ligga.”
De tittade på varandra. Tilda tittade i korgen. ”Nio”, sa hon. ”Det fattas tre.”
De letade länge. Basker sprang runt och tittade. Tulla gick långsamt och snusade. Men nu var de sista tre äpplena svåra att hitta, och det började bli eftermiddag.
”Vi gör det tillsammans”, sa Basker till slut.
Så de gjorde det tillsammans. Tulla gick med trynet vid marken. När hon stannade och sa ”här någonstans” sprang Basker i en cirkel runt stället och tittade, tills han såg något som inte passade in. Ett löv som låg fel. En pinne som hade flyttats. En liten, röd glimt.
Det tionde äpplet låg i en vattenkanna. Det elfte i en gammal gummistövel bakom boden. Och det tolfte, det sista, låg i Baskers egen korg, under hans filt.
”Det gömde jag”, sa Tilda och fnissade, ”för jag visste att du aldrig skulle titta där.”
Den kvällen fick alla djuren på Västerbäcks gård ett äpple. Tulla och Basker fick två var.
Nu är det natt på Västerbäcks gård, du. Basker ligger i sin korg, och Tulla ligger i halmen med sina systrar, och hon har fortfarande lite jord på trynet. Den ena kan lukta och den andra kan se, och tillsammans kan de hitta allt. Sov gott med nosen nerstoppad under täcket, precis som en gris i halmen. God natt.
