Det var en gång en anka som hette Plaska, och hon hade fått reda på att bonden på Klövergården skulle fylla år.
Det var inte svårt att få reda på. Hon hade hört det när bondens granne stod vid staketet och pratade. ”Jaså, Mikaela”, hade grannen sagt, ”på lördag fyller du femtio. Ska vi sjunga för dig?” Och Mikaela hade skrattat och sagt: ”Jag behöver ingen sång. Jag har ju djuren.”
Plaska tog det väldigt bokstavligt.
”Vi ska sjunga för henne”, sa hon samma eftermiddag, när hon hade samlat de andra vid vattentråget. ”På lördag morgon. Under hennes fönster. Det har hon sagt själv.”
”Har hon?” frågade Ruffe. Han var gris. Han var rosa och rund och hade ett svart öra och ett rosa, och han låg i den varma jorden vid stallet och solade magen.
”Nästan”, sa Plaska.
”Jag kan inte sjunga”, sa Hornfrid. Hon var get. Hon var brun med en vit rand nerför nosen och två korta, böjda horn, och hon stod uppe på den gamla skottkärran, för getter står alltid uppe på något.
”Alla kan sjunga”, sa Plaska. ”Vi måste bara öva.”
De övade på tisdagen. Det gick inte bra.
Plaska ställde sig framför dem och bad om en ton. Själv sa hon ”kvack”. Det gjorde hon mycket högt och klart, för hon var en honanka, och det är honorna som kvackar allra högst. Andrakarna, de stiliga med grönt huvud, säger bara ett litet, hest ljud, som en dörr som knarrar.
Hornfrid sa ”määä”. Och Ruffe sa ”nöff”.
”Igen”, sa Plaska. ”Tillsammans.”
”Kvack!” ”Määä!” ”Nöff!”
Det lät som tre olika djur som inte var överens om något.
På onsdagen övade de igen. Det var lite bättre, för nu kom de i alla fall in samtidigt. Men Hornfrid hade ett problem.
”Mitt mä låter inte rätt”, sa hon. ”Det låter inte som era.”
”Vi är inga getter”, sa Ruffe.
”Nej, men det låter inte som de andra getternas heller”, sa Hornfrid. ”Jag är född på en annan gård. Uppe i Jämtland. Mitt mä är lite plattare.”
Det är faktiskt så. Killingar lär sig att bräka som de getter de växer upp med, så getter från olika ställen kan bräka lite olika. Lite som människor som pratar olika dialekter.
”Använd det då”, sa Plaska. ”Ett platt mä är också ett mä.”
På torsdagen var det Ruffes tur att vara missnöjd.
”Jag kan bara säga nöff”, sa han.
Plaska tittade på honom. ”Det stämmer inte”, sa hon. ”Jag har hört dig. Du säger nöff när du är glad. Och ett kort, litet ett när du väntar på mat. Och ett långt, djupt ett när du ligger i solen. Och ett alldeles högt, pipigt ett när Mikaela kommer med äpplen.”
Ruffe funderade på det. Han försökte. Nöff. Nööööff. Nöff-nöff. Uiii.
Det var sant. Han hade många. Grisar har faktiskt ett helt språk av grymtningar och skrik och små ljud, och de använder dem för att berätta alla möjliga saker för varandra.
”Så du har inte en ton”, sa Plaska. ”Du har en hel melodi.”
På fredagen övade de i en timme. Plaska kvackade takten, kvack, kvack, kvack-kvack, som någon som slår på en trumma. Hornfrid bräkte sitt platta, jämtländska mä över det, långt och vingligt. Och Ruffe grymtade upp och ner, lågt och högt, nöff och nööff och uii, så att det nästan lät som en sång.
Hönsen tittade ut från hönshuset. Katten satte sig på gödselstacken och lade huvudet på sned. En av korna slutade idissla.
”Det är bra”, sa Plaska tyst. ”Det är faktiskt bra.”
På lördagsmorgonen var det dimmigt. Solen hade inte riktigt kommit upp än, och allt var grått och stilla. Plaska, Hornfrid och Ruffe smög över gårdsplanen och ställde sig under sovrumsfönstret. Ruffe hade smitit ut genom ett hål i staketet som ingen annan kände till. Hornfrid hade hoppat över grinden. Och Plaska hade vaggat hela vägen från dammen.
”Ett”, viskade Plaska. ”Två. Tre.”
”Kvack, kvack, kvack-kvack!”
”Määääääää!”
”Nöff, nööff, nöff-nöff, uiiii!”
Det gick ett ögonblick. Sedan öppnades fönstret. Mikaela stack ut huvudet. Hon hade nattlinne på sig och hennes gråa hår stod åt alla håll, och hon tittade ner på en anka, en get och en gris som stod på rad i dimman och sjöng så högt de kunde.
Hon sa ingenting. Hon bara tittade. Och sedan började hon skratta. Hon skrattade så mycket att hon fick hålla sig i fönsterkarmen.
”Det är den bästa födelsedagssång jag någonsin har fått”, sa hon när hon kunde prata igen.
Den morgonen fick Plaska havregryn, Hornfrid fick en hel morot, och Ruffe fick tre äpplen och sa uiii varenda gång.
Nu är det tyst på Klövergården, du. Plaska sover vid dammen med näbben under vingen, Hornfrid står på skottkärran med slutna ögon, och Ruffe ligger i halmen och grymtar i sömnen, ett litet nöff i taget. Ska vi sjunga en liten godnattsång för dem? Kvack, mä, nöff. God natt.
