Det var en gång en ung räv som hette Rödsvans, och en gammal uggla som visste allt om att fånga möss.
Rödsvans hade fötts på våren och var nu lika stor som sin mamma. Han hade en vit spets på svansen och svarta strumpor på benen, och det var hans första höst på egen hand. Han kunde jaga. Nästan. Han kunde hitta möss. Men han kunde inte fånga dem.
Det var fullmåne den kvällen. Fältet bakom skogen var silvergrått i ljuset, och gräset var högt och blött. Rödsvans stod i kanten av fältet och lyssnade.
Där. Ett litet, fint prassel i gräset. En mus.
Han hoppade. Han landade med båda framtassarna precis där ljudet hade varit. Men musen var inte där. Den hade redan försvunnit ner i en gång under jorden.
”För tidigt”, sa en röst ovanför honom.
På en gammal stängselstolpe satt ugglan. Hon var stor och brun och hade ett runt ansikte och stora, svarta ögon. Hennes fjädrar var så mjuka att man inte kunde höra henne flyga.
”Du hoppade innan du visste var den var”, sa hon. ”Du hörde den bara.”
”Hur vet man var den är?” frågade Rödsvans.
”Man lyssnar”, sa ugglan. ”Med båda öronen. Och så vrider man på huvudet tills ljudet är lika starkt i båda. Då vet man att den är rakt framför. Försök.”
Rödsvans stod alldeles stilla. Han lyssnade. Det prasslade igen. Lite till vänster. Han vred långsamt på huvudet. Nu var det rakt framför.
”Och nu?” viskade han.
”Nu väntar du”, sa ugglan. ”Tills du är helt säker.”
Han väntade. Musen prasslade igen. Han kunde höra den, alldeles exakt, en liten bit längre fram i gräset.
”Rävar har ett sätt som inte jag har”, sa ugglan. ”Ni hoppar högt upp och landar rakt ner ovanifrån. Då hinner musen inte springa. Hoppa högt, Rödsvans. Högre än du tror att du kan.”
Rödsvans böjde bakbenen. Han väntade på nästa prassel. Och sedan hoppade han.
Han flög upp i luften. Högt, i en stor båge, med framtassarna ihop och nosen pekande nedåt. Ett ögonblick var han alldeles silverfärgad i månskenet. Sedan dök han ner, med nosen först, rakt ner i gräset.
Han landade precis där ljudet hade kommit ifrån. Alldeles bredvid hans nos satt musen. Den gav ifrån sig ett litet pip av förskräckelse och slank ner i sitt hål, en halv sekund innan han hann fram.
Ugglan kluckade. ”Det var ett riktigt rävhopp”, sa hon. ”Nästa gång är du en halv sekund snabbare.”
Rödsvans skakade gräset av nosen. Sedan tittade han upp på henne. ”Varför hjälper du mig?” frågade han. ”Vi jagar ju samma möss.”
Ugglan bredde ut vingarna. ”Det finns möss nog på fältet för en uggla och en räv”, sa hon. ”Och en räv som hoppar fel låter så mycket att alla mössen gömmer sig. För mig också.”
Hon lyfte utan ett ljud och försvann ut över fältet.
Forskare har lagt märke till något konstigt med rävhopp. Rävar som hoppar efter möss i högt gräs eller snö hoppar oftast mot nordost. Ingen vet riktigt säkert varför. Kanske kan de känna jordens magnetism, precis som en kompass.
Ute på det silvergrå fältet ligger Rödsvans hoprullad i lä av ett dike nu, du, med svansspetsen över nosen. Ovanför honom, på stängselstolpen, sitter ugglan och lyssnar med sitt runda ansikte. Och nere i gräset bredvid dem sitter mössen i sina små gångar och väntar på att det ska bli morgon. God natt.
