Det var en gång en flicka som hette Linnea, och hon skulle räkna fjärilar med sin farmor. Det var ingen lek. Det var åt forskarna.
”Varje år räknar människor över hela landet fjärilar”, sa farmor Edit. ”Då kan forskarna se om det blir fler eller färre. Och i år hjälper vi till.”
Farmor hade en blomsteräng bakom sitt hus. Den hade en gång varit en gräsmatta. Men för fem år sedan hade hon slutat klippa den, och nu var den full av blommor. Rödklöver och gul käringtand, vita prästkragar och lila åkervädd och tistlar som stod högt över alltihop.
De hade ett formulär, en blyertspenna, en bok med bilder av fjärilar och en rutig håv på ett långt skaft.
”Reglerna”, sa farmor. ”Vi går långsamt, fram och tillbaka. Vi skriver ner det vi ser. Om vi inte känner igen en fångar vi den försiktigt i håven. Vi tittar på den. Och sedan släpper vi den genast igen. Vi rör aldrig vingarna. De är täckta av små fjäll, och de lossnar lätt.”
De började gå.
Den första fjärilen var gul. Ljusgul, nästan grön. Den fladdrade lågt över klövern.
”Citronfjäril”, sa farmor. ”Den kan leva nästan ett helt år. Den övervintrar som vuxen, gömd i ett buskage.”
Linnea skrev ner det.
Nästa satte sig på en tistel precis framför dem. Den var rödbrun, och på varje vinge hade den en stor rund fläck som såg ut som ett öga. Blått och gult och svart.
”Påfågelöga”, sa Linnea. Hon kände igen den från boken.
Ögonen fanns där för att skrämma fåglar, sa farmor. När fjärilen öppnade vingarna plötsligt trodde fågeln att den tittade in i ansiktet på ett stort djur.
De gick vidare. Det fanns många kålfjärilar, vita med svarta spetsar. Linnea satte ett streck för varje. Det fanns små blå fjärilar, inte större än ett frimärke, som dansade lågt nere vid klövern. Det fanns en som var orange med svarta prickar, som de inte kände igen. Farmor fångade den försiktigt i håven. De tittade på den genom nätet. De hittade den i boken.
”Nässelfjäril”, läste Linnea.
Farmor öppnade håven. Fjärilen satt ett ögonblick på kanten. Sedan flög den.
Till sist kom en som var större än alla de andra. Den var svart, med röda band på vingarna och vita fläckar i spetsarna. Den landade på en prästkrage och bredde ut vingarna i solen.
”Amiral”, sa farmor. ”Den har flugit hit söderifrån. Kanske ända från Spanien. Många av dem flyger tillbaka igen på hösten.”
Linnea tittade på den. Så liten. Och så långt.
De räknade i en timme. Till sist satte de sig på bänken och lade ihop alltihop. Det blev femtionio fjärilar och elva olika sorter.
Farmor tog sin telefon och skrev in det på en webbsida, så att forskarna kunde få det.
”Förra året kom vi bara upp till sju sorter”, sa hon.
”Varför finns det fler i år?”
”För att ängen blir bättre och bättre”, sa farmor. ”Ju fler sorters blommor, desto fler sorters fjärilar.”
Fjärilarna på farmors äng sover med vingarna hopvikta under bladen, och amiralen sover på en tistel. På köksbordet ligger Linneas formulär med elva sorter. Nästa sommar går de ut med håven igen. God natt.
