Det var en gång ett stort, gyllene lejon som hette Sadiki, och han älskade att sova mer än något annat.
Det är inget konstigt med det. Lejon sover större delen av dygnet. De kan sova i tjugo timmar om de har lust, och Sadiki hade nästan alltid lust. Han sov under träd. Han sov i högt gräs. Men allra bäst tyckte han om att sova på en särskild sten.
Den låg nere vid floden. Den var stor och platt och grå, och den var precis lika lång som ett lejon. På morgonen fick den den första solen, och fram på förmiddagen blev den så skönt varm att det var som att ligga på ett ljummet täcke.
Det fanns bara ett problem. Det låg en krokodil på den.
Hon hette Nyota. Hon var gammal och bred och hade en svans så tjock som en trädstam, och hon tyckte att stenen var hennes. Varje morgon kröp hon upp ur floden och lade sig på den, så att det var alldeles tydligt vem som hade varit där först.
”God morgon”, sa Sadiki och gäspade.
”God morgon”, sa Nyota utan att öppna ögonen.
”Det är min sten”, sa Sadiki.
”Det är min sten”, sa Nyota.
Det hade de sagt till varandra varenda morgon i en hel månad.
Sadiki lade sig i sanden bredvid och väntade. Det var inte särskilt skönt. Sanden var fuktig, och det fanns myror. Han tittade på Nyota, som låg med slutna ögon och munnen lite öppen och bara var en krokodil.
Då hände något som Sadiki inte hade lagt märke till förut. När solen hade kommit högt upp öppnade Nyota ögonen. Hon lyfte huvudet. Och sedan gled hon ner från stenen och bort i skuggan under ett buskage vid vattenbrynet och lade sig där.
Sadiki tittade efter henne. Stenen låg tom.
Han reste sig, gick dit och lade sig. Den var varm. Han sträckte ut sig i hela sin längd, lade huvudet på tassarna och slöt ögonen. Det var den bästa tupplur han hade tagit på en månad.
På eftermiddagen vaknade han för att han var alldeles för varm. Solen gassade på honom, och stenen var så het att han nästan kunde känna det genom pälsen. Han flämtade. Han reste sig och gick upp under det stora fikonträdet på slänten och lade sig i skuggan.
När han tittade ner igen låg Nyota på stenen.
Nästa morgon var det likadant. Och nästa igen.
Till slut kom en skuggstork gående längs flodstranden. Det är en brun fågel med ett huvud som sticker ut lika mycket bakåt som näbben sticker ut framåt, så att den ser ut som en liten hammare. Den gick och tittade ner i det grunda vattnet, som den brukade. Den hade sett lejonet och krokodilen varje dag i en månad.
”Får jag säga något?” frågade den.
”Om du säger det tyst”, sa Sadiki.
”Du ligger på stenen från förmiddag till middag”, sa skuggstorken till Sadiki. ”Sedan blir du för varm och går upp under fikonträdet.” Den vände sig mot Nyota. ”Och du ligger på den på morgonen, innan solen blir för stark, och sedan går du in i skuggan. Och så kommer du tillbaka på eftermiddagen, när han har gått.”
Lejonet och krokodilen sa ingenting.
”Krokodiler får sin värme från solen”, sa fågeln. ”Och när de har fått nog går de in i skuggan. Lejon blir varma alldeles av sig själva. Det är två olika sätt.” Den tittade ut över floden. ”Ni har aldrig legat på stenen samtidigt.”
Sadiki tänkte på det. Det tog en stund, för han var lite sömnig.
”Så det är min sten på förmiddagen”, sa han långsamt.
”Och min tidigt på morgonen och sent på eftermiddagen”, sa Nyota.
”Och på natten?” frågade Sadiki.
”På natten ligger jag i floden”, sa Nyota. ”Den håller värmen bättre än en sten.”
Det var en bra överenskommelse. Nästa morgon kom Sadiki ner till floden, och Nyota låg på stenen, och han sa god morgon och lade sig i sanden och väntade, utan att säga något mer. När Nyota gled ner i skuggan nickade hon åt honom. Han nickade tillbaka. Och skuggstorken gick vidare längs flodstranden och var mycket nöjd med sig själv.
Nu är det natt vid floden, du. Stenen håller på att bli sval. Nyota ligger ute i det ljumma vattnet med bara ögonen ovanför ytan, och Sadiki sover under fikonträdet med svansen lindad runt tassarna. I morgon bitti ligger de på samma sten, bara inte samtidigt. Sov nästan lika länge som ett lejon, lilla vän. God natt.
