Det var en gång en stor, silvergrå gorilla som hette Gogo, och en kväll råkade han lysa i mörkret.
Gogo bodde i regnskogen i Afrika, där träden var så höga att man fick luta huvudet ända bakåt för att se toppen. Han var störst i sin flock. Han hade breda axlar och en rygg med silvergrått hår, och när han trummade sig på bröstet hördes det långt bort. Men det gjorde han sällan. Allra mest tyckte han om att sitta stilla, äta blad och titta på de små gorillorna när de lekte.
Varje kväll byggde Gogo en ny säng åt sig. Det gör gorillor. De böjer in grenar och blad mot sig, tills det blir ett tjockt, mjukt bo, och sedan lägger de sig i det. Nästa kväll bygger de ett nytt på ett annat ställe. Gogo byggde sitt på marken, för han var för tung för de tunna grenarna.
En kväll, när han var halvvägs klar med sitt bo, såg han något litet och ljust i luften. Sedan ett till. Sedan hundra.
Det var eldflugor. De kom upp från den fuktiga marken och svävade runt mellan trädstammarna och blinkade, grönt och gult, tänd och släckt.
Gogo satt alldeles stilla. Det var så vackert att han glömde att bygga vidare. Och då landade den första eldflugan på hans arm. Och en till på hans axel. Och fler på hans huvud och på hans stora, silvergrå rygg, där håret var tätt och mjukt och där man tydligen satt bra om man var en eldfluga.
Till sist satt de överallt. Gogo lyste. Han lyste som ett stort, grönt tält i mörkret.
Det var just då han hörde någon pipa.
Uppe i ett träd en bit bort satt en liten apa med lång svans och stora, runda ögon. Hon hette Mimi. Hon höll om en gren med alla fyra händerna och tittade ner.
”Jag har lekt för länge”, sa hon. ”Och nu är det mörkt, och jag kan inte se vilket träd som är vårt.”
”Var bor din familj?” frågade Gogo. Han pratade mycket tyst, för att inte skrämma eldflugorna.
”Vid det stora trädet med de röda blommorna”, sa Mimi. ”Nere vid bäcken.”
Gogo kände till det trädet. Han kände till alla träd i den delen av skogen.
”Hoppa ner på min rygg”, sa han. ”Håll i håret. Och sitt kvar tills vi är framme.”
Mimi klättrade försiktigt ner. Hon satte sig bland eldflugorna på hans rygg och höll fast med båda händerna. Och så gick Gogo. Långsamt, på knogarna, genom skogen.
Det var en konstig färd. Där Gogo gick blev det ljust. Gröna skimmer föll på bladen och på stigarna och på de blöta stenarna vid bäcken. En groda tittade förvånat upp. En fladdermus svängde ett extra varv för att se efter ordentligt.
Eldflugorna satt kvar. De tyckte nog att det var ett bra sätt att ta sig runt på.
Till sist hörde de bäcken. Och så såg de trädet med de röda blommorna. Högt uppe i grenarna satt massor av apor, och de ropade och ropade.
”Mimi! Mimi!”
”Här!” ropade Mimi. Hon hoppade från Gogos rygg upp på den nedersta grenen och sprang uppför trädet, och där kom de överens om att skälla lite och kramas mycket.
Mimis mamma tittade ner på Gogo. Han stod fortfarande och lyste.
”Tack”, sa hon. ”Du var lätt att följa.”
Gogo gick tillbaka till sitt halvfärdiga bo. Han böjde in de sista grenarna och lade sig. En efter en lyfte eldflugorna från hans rygg och flög vidare ut i skogen för att blinka någon annanstans.
Gogo är mörk och silvergrå igen nu, du, och han har lagt sig i det nya boet av böjda grenar, medan Mimi sover högt uppe i trädet med de röda blommorna, tätt intill sin mamma. Några eldflugor har stannat kvar i hans päls. De blinkar långsammare och långsammare, tänd och släckt, precis som ögon som håller på att somna. God natt.
