Djupt inne i djungeln, där träden stod tätt och vinden viskade mellan bladen, bodde en stor, snäll gorilla som hette Gogo. Gogo var inte som de andra gorillorna – han älskade mörkret. Inte för att han var modig, utan för att han hade en särskild hemlighet: Han hade en liten lykta som kunde lysa upp även de mörkaste nätterna.
Varje kväll, när solen gick ner, tände Gogo sin lykta och satte sig under sitt favoritträd. Eldflugorna svärmade omkring honom, lockade av det mjuka ljuset, och nattdjuren kom närmare för att lyssna på hans berättelser. Gogo älskade att berätta historier – om stjärnorna, om gamla djungeläventyr och om hur även den minsta ljusstråle kunde sprida värme och trygghet.
En kväll kom en liten apa, Mimi, springande med stora, skrämda ögon. ”Gogo! Jag har tappat bort mig! Det är så mörkt, och jag kan inte hitta hem,” snyftade hon.
Gogo log milt och räckte fram sin lykta. ”Kom, lilla vän. Vi hittar nog vägen tillsammans.”
Med ljuset från lyktan och eldflugornas blinkande dans gick de genom djungeln. Mimi höll hårt i Gogo, medan han varsamt visade henne vägen. Snart kunde de höra hennes familj ropa på henne från ett träd i närheten.
”Tack, Gogo!” jublade Mimi och gav honom en stor kram.
Gogo nickade och sa: ”Även i det mörkaste mörker finns det alltid ett ljus – ibland måste man bara hitta det.”
Och med det satte sig Gogo igen under sitt träd, tände sin lykta och fortsatte att berätta historier, medan djungeln lyssnade i nattens ro.
God natt och dröm sött
