Det var en gång en liten grön markatta som hette Pili, och han var en apa som alltid ville hjälpa till, även när ingen hade bett om det.
Pili bodde i ett akaciaträd vid en bred, brun flod i Afrika. Gröna markattor är små apor med svarta ansikten och en krans av vitt hår runt omkring, så att de ser ut som om de alltid är lite förvånade. Pili såg mer förvånad ut än de flesta.
Hans mamma hade en regel om floden. ”En ordentlig aplängd från vattenbrynet”, sa hon. ”Och då menar jag en vuxen apa, inte du.”
Från trädet kunde Pili se ner på en sandbank. Varenda morgon kom samma gamla krokodil upp ur vattnet och lade sig där. Han hette Tobo. Han var lång och grön och knotig som en trädstam, och han låg alltid på samma sätt: alldeles stilla, med slutna ögon och munnen vidöppen. Riktigt vid. Så att man kunde se alla tänderna och den ljusa gommen.
Pili tittade på honom en hel vecka. Sedan stod han inte ut längre.
”Mamma”, sa han. ”Krokodilen gäspar. Han har gäspat hela veckan. Han måste vara förskräckligt trött.”
”Mm”, sa hans mamma, som höll på att plocka ut ett taggigt frö ur hans systers svans.
Pili tänkte. När han själv gäspade var det för att han var trött. Och när han var trött var det för att han var för varm. Och när han var för varm hjälpte det med skugga.
Han sprang ut på den yttersta grenen. Han bröt av ett stort, platt blad. Sedan klättrade han ner, fortfarande en ordentlig aplängd från vattenbrynet, och höll fram bladet på en lång pinne, så att det kastade en liten fläck skugga över Tobos nos.
Tobo öppnade ena ögat. Det var gult, med ett smalt, svart streck i mitten.
”Vad gör du?” frågade han. Han sa det utan att stänga munnen, så det lät som ”va ör u”.
”Jag ger dig skugga”, sa Pili. ”Du har gäspat en hel vecka.”
”Ah har inte äspat”, sa Tobo. Sedan stängde han munnen, långsamt och försiktigt, för att kunna prata ordentligt. ”Jag har inte gäspat. Jag svalkar mig.”
”Med munnen?”
”Krokodiler kan inte svettas”, sa Tobo. ”Och vi kan inte flåsa som en hund. Så när solen blir för stark öppnar vi munnen och låter luften göra jobbet. Inne i munnen är det blött. Det svalkar.”
Pili tittade på bladet i sin hand. ”Så du vill inte ha skugga?”
”Jag ville ha sol”, sa Tobo. ”Det var därför jag lade mig här.” Han stängde ögat igen och öppnade munnen igen. ”Men tack.”
Precis när Pili skulle klättra upp igen smällde munnen igen. KLAPP. Det lät som en dörr som slår igen i blåsten.
Pili var uppe i akaciaträdet innan han hann tänka. Han satt på den högsta grenen med bultande hjärta och tittade ner.
Tobo låg som han brukade. Med munnen öppen. Alldeles bredvid honom surrade en fluga runt i en ring.
”Den kittlades”, sa Tobo, utan att stänga munnen. ”Förlåt.”
Det blev en mycket varm dag. Först vid middagstid upptäckte Pili att han själv mådde alldeles fel. Han var tung i huvudet och matt i armarna, och solen brände ner genom bladen på hans päls.
Han tittade ner på Tobo. Sedan lade han sig på magen på grenen, lät armar och ben hänga ner på var sin sida och öppnade munnen. Riktigt vid.
Det svalkade inte ett dugg.
Hans mamma kom förbi med hans syster på magen. Hon tittade på honom ett ögonblick. Sedan tog hon honom i nackskinnet och bar honom längre in i trädet, där bladen var tätast och där en liten bris kom in från floden. Där var det skönt. Det svalkade mycket mer än en öppen mun.
”Krokodiler svalkar sig på ett sätt”, sa hon. ”Apor på ett annat.”
På kvällen, när solen hade gått ner bakom akaciaträden, gled Tobo tillbaka ut i floden, så att bara ögonen och näsborrarna stack upp över vattnet. Pili satt på sin gren och vinkade ner till honom. De två gula ögonen blinkade en gång.
Pili sover nu, du, uppe i den tätaste delen av akaciaträdet, där brisen från floden kommer in. Och nere i vattnet ligger Tobo med stängd mun, för på natten är det inte varmt, och då finns det ingen anledning att gapa. Du får gärna gäspa en gång, en riktig, stor krokodilgäspning, och sedan stänga munnen och ögonen. God natt.
