Det var en gång en brandman som hette Viktor. Han var inte den snabbaste på brandstationen, men han var den som hade varit där längst, och han hade ett skägg så vitt och tjockt att barnen trodde att han var jultomten på sommaren.
En onsdag eftermiddag ringde telefonen. Det var en flicka som hette Lärka. Hon grät.
”Min katt sitter i ett träd”, sa hon. ”Det stora kastanjeträdet i parken. Hon heter Körsbär, och hon har klättrat ända upp, och hon kan inte komma ner!”
”Hur länge har hon suttit där?” frågade Viktor.
”I en timme!”
”Då kommer jag”, sa Viktor. ”Men jag kör utan siren. Katter tycker inte om sirener.”
Han körde till parken i den lilla brandbilen. Vid kastanjeträdet stod Lärka med rött ansikte och hennes mamma bredvid. Och högt uppe, på en gren, satt en liten rödrandig katt och jamade.
Viktor tittade upp. Han lade huvudet på sned.
”Ska du inte hämta stegen?” sa Lärka.
”Jo”, sa Viktor. ”Om en stund. Men först ska vi försöka med något annat. Har ni något som hon tycker om?”
”Tonfisk”, sa Lärka. ”Hon älskar tonfisk.”
Lärkas mamma sprang hem efter en burk. Under tiden satte sig Viktor i gräset under trädet. Han klappade på platsen bredvid sig.
”De flesta katter kommer ner själva”, sa han när Lärka hade satt sig. ”Det tar bara tid. Upp är lätt för en katt. Ner är svårt, för att klorna pekar åt fel håll. Hon måste lära sig att gå baklänges.”
”Baklänges?”
”Precis som när du klättrar nerför en stege. Med rumpan först.”
Lärka fnissade, fast hon fortfarande var ledsen.
Mamma kom med tonfisk. Viktor öppnade burken och ställde den vid foten av trädet. Sedan satte han sig igen. Och så väntade de. Viktor, Lärka och hennes mamma, i gräset, utan att säga särskilt mycket.
Körsbär nosade. Hon kunde känna lukten av tonfisken. Hon tittade ner. Hon jamade. Sedan vände hon sig om på grenen, mycket försiktigt, och satte ena baktassen på stammen.
”Hon försöker”, viskade Lärka.
”Sitt kvar”, viskade Viktor. ”Inte ropa. Bara vänta.”
Körsbär satte ner den andra baktassen. Sedan kröp hon, med rumpan först, en liten bit nerför stammen. Sedan stannade hon. Sedan en bit till.
Det tog lång tid. Lärka höll andan så mycket att hon blev yr.
Ett par meter ovanför marken stannade Körsbär helt. Hon satt fast vid en kvist och visste inte hur hon skulle komma vidare.
Nu reste sig Viktor. Han hämtade stegen från brandbilen, men han fällde inte ut den helt. Han ställde den mot stammen, gick upp två steg och sträckte fram armarna. Långsamt.
Körsbär tittade på honom. Sedan lät hon sig falla den sista lilla biten ner i hans stora händer.
Viktor gick ner och lade henne i Lärkas armar. Katten gick raka vägen fram till tonfisken.
”Du räddade henne”, sa Lärka.
”Hon räddade sig själv”, sa Viktor. ”Jag tog bara det sista steget.”
Han stannade och drack en kopp kaffe på Lärkas trappa innan han körde. Körsbär låg i hans knä och spann. Hon luktade tonfisk.
På kvällen sov Körsbär på Lärkas fötter. Hon hade klättrat mycket för en dag.
Rumpan först när man klättrar ner. Det kommer Körsbär ihåg nu. Och du kan klättra ner i sömnen på samma sätt, långsamt, ett steg i taget. Sov gott. God natt.
