Det var en gång ett litet lok som hette Lynet. Det var för nästan tvåhundra år sedan, när lok var något helt nytt och de flesta människor aldrig hade sett ett.
Lynet var inte stor. Han var inte mycket större än en hästvagn. Han hade en stående ångpanna som såg ut som en tunna, ett litet skorstensrör och fyra hjul, och han eldades med kol. Lokföraren hette Klaus. Han hade själv byggt Lynet i sin verkstad, av gamla delar och ett par gevärspipor som han använde som rör.
Folk trodde inte på honom.
”Ett lok kan aldrig bli lika bra som en häst”, sa de. ”En häst kan alltid dra mer och köra fortare.”
Den som sa det mest var Eskild. Han ägde postvagnarna, och hans hästar drog vagnar på räls mellan två städer. Det var så man gjorde på den tiden.
”Då kör vi kapp”, sa Klaus.
Och det gjorde de.
En lördag i augusti ställde de upp. På det ena spåret stod Lynet, eldad och ångande. På det andra spåret stod Eskilds snabbaste häst, en stor grå häst, framför en vagn. Längs rälsen stod hela stan.
Startskottet small.
Hästen kom bäst iväg. Den var van att rycka igång vagnen. Lynet pustade och hostade och kom långsamt upp i fart. Men sedan började hans hjul snurra fortare och fortare. Puff-puff-puff. Han kom ikapp hästen. Han körde upp bredvid den. Han körde förbi.
Folk ropade. Klaus viftade med hatten.
Och då hände det.
På Lynet satt en liten rem som drev en fläkt, som blåste in luft till elden. Remmen gled av. Elden blev svagare. Ångan blev mindre. Lynet blev långsammare och långsammare.
Klaus försökte få på remmen igen medan de körde. Det gick inte. Hästen drog förbi. Folket på Eskilds sida jublade.
Hästen kom först i mål.
Klaus stod länge vid Lynet och strök med handen över den varma ångpannan. Eskild kom fram till honom.
”Jag har vunnit”, sa han.
”Det har du”, sa Klaus.
Eskild tittade på Lynet. Han tittade på rälsen. Han tänkte på hur loket hade susat förbi hans bästa häst.
”Men om remmen inte hade glidit av”, sa han långsamt, ”så hade du vunnit.”
”Ja”, sa Klaus.
Eskild sa inget mer. Men ett år senare köpte han sitt första lok.
Något som liknar det här hände faktiskt i Amerika år 1830. Ett litet lok körde kapp med en häst, och loket förlorade för att en rem gled av. Men det var inte många som kom ihåg det efteråt. Det de kom ihåg var att det lilla loket hade kört förbi.
Klaus har spänt den nya remmen två gånger innan han gick hem, och Lynet vilar i sitt skjul. Borta i stallet står den grå hästen och vet inte att den har vunnit ett lopp som folk kommer att prata om i tvåhundra år. God natt, du.
