Det var en gång en gammal bil som hette Minnie. Hon var en liten rund grön Morris från 1960, med runda strålkastare som ögon, en stötfångare av blank krom och säten av rött läder som knarrade när man satte sig. Hon hade bott i samma garage i Jönköping i över sextio år.
Hon tillhörde Mattis farfar, Vilhelm.
Farfar hade köpt henne när han var ung. Han hade kört farmor hem från deras bröllop i henne. Han hade kört hem Mattis pappa från BB när han var nyfödd. Han hade kört till Kullaberg och till Tyskland och en gång ända till Italien, med ett tält på taket och ett reservhjul under sätet.
Men nu var Minnie gammal. Motorn var trött. Hon kunde fortfarande köra, men hon hostade när hon startade, och hon blev fort varm. Och farfar var också gammal. Han fick inte köra bil längre på grund av sina ögon.
”Hon ska till ett museum”, sa farfar en kväll. ”Det finns ett museum för gamla bilar och maskiner i Stockholm. De har ingen Minnie. De vill gärna ha henne. Då kan alla få se henne.”
”Men då är hon ju inte din längre”, sa Mattis.
”Nej”, sa farfar. ”Men hon ska inte stå och rosta i ett garage. Hon ska stå någonstans där någon tittar på henne.”
De kunde ha satt Minnie på en lastbil och kört dit henne. Men det ville inte farfar.
”Hon ska köra själv”, sa han. ”Det är hennes sista långa resa. Den ska hon köra på egna hjul.”
Så en lördag i maj åkte de iväg. Mattis pappa körde. Farfar satt bredvid honom med sin gamla keps på. Mattis satt i baksätet. Det var över trehundra kilometer.
De körde inte på motorvägen. Minnie kunde inte köra så fort. De körde på de små vägarna. Genom byar. Förbi kyrkor och gårdar och åkrar där rapsen blommade så gult att det nästan gjorde ont i ögonen.
Folk vinkade till dem. En man på en traktor tutade. En liten flicka på en trottoar pekade och ropade något.
”Det gjorde de 1960 också”, sa farfar. ”Då för att hon var så ny.”
Vid Ödeshög tog de en paus. Minnie hade blivit varm. Pappa öppnade motorhuven, och ett litet moln av ånga steg upp. De väntade tills motorn hade svalnat. Sedan fyllde pappa på vatten i kylaren från en dunk som de hade med sig. Farfar hade sagt att de skulle ta med vatten. Han kände Minnie.
De åt matsäck på en bänk. Mattis fick sitta bakom ratten medan de stod stilla. Den var stor och smal och gjord av svart bakelit. Han vred på den och gjorde ljud med munnen.
Sedan körde de vidare.
Vid Omberg stannade de och tittade ut över Vättern. Sjön var så stor och blå att man inte kunde se andra stranden.
”Här badade vi sommaren 1960”, sa farfar. ”Farmor och jag. Vattnet var iskallt.”
De körde längs sjön. Minnie höll sig långt ut till höger. Stora lastbilar och bussar susade förbi. Vinden tog tag i den lilla bilen, men pappa höll ratten med båda händerna, och det gick bra.
Östergötland var platt och grönt. De körde genom ännu fler byar. Farfar somnade och vaknade igen. Mattis räknade kor.
Sent på eftermiddagen kom de till Stockholm. De körde genom gatorna, långsamt, ut till museet. Där stod en dam utanför och väntade. Hon hette Lisa och tog hand om de gamla bilarna.
”Välkomna”, sa hon. ”Hon är ännu finare än på bilderna.”
Pappa körde in Minnie genom den stora porten. In i en hall full av gamla bilar och cyklar och motorcyklar och ett litet gammalt flygplan som hängde från taket. Han stannade henne på en plats bredvid en svart Ford från 1930.
Han stängde av motorn.
Minnie hostade en liten gång. Sedan var hon tyst.
Farfar klev ur. Han gick runt bilen, långsamt, en gång, och lät handen glida över taket. Sedan öppnade han förardörren och tog upp något ur dörrfickan. Det var en gammal karta över Europa, skrynklig och fläckig, med blyertsstreck på.
”Den var till Italien”, sa han. ”Den får hon behålla.”
Han lade tillbaka den i fickan.
Lisa visade dem en skylt som skulle hänga vid Minnie. Där stod det när hon var byggd, och att hon hade kört över fyrahundratusen kilometer. Och längst ner stod det: Skänkt av Vilhelm och hans familj.
De sov på ett hotell den natten och tog tåget hem nästa dag. Farfar satt vid fönstret hela vägen.
”Är du ledsen?” frågade Mattis.
Farfar tänkte efter.
”Lite”, sa han. ”Men hon körde hela vägen själv. Det var en bra tur.”
Inne på museet står Minnie i mörkret nu, bland de andra gamla bilarna. Hennes röda lädersäten knarrar inte, för ingen sitter i dem. Men i fickan i förardörren ligger en gammal karta över Europa med blyertsstreck hela vägen till Italien. Och i morgon kommer det barn som tittar på henne. God natt.
