Det var en gång en liten bläckfisk som hette Blopp. Han hade åtta armar, två stora, runda ögon och en dröm som alla i havet tyckte var lite fånig.
Han ville flyga.
Det var måsarna som hade gett honom idén. Varje morgon, när han simmade upp till ytan, såg han dem sväva högt över vågorna, vita och fria, utan att flaxa med vingarna en enda gång.
Första gången försökte han hoppa.
Han krullade ihop alla åtta armarna under sig och sköt upp. Plopp! Han kom en halv arm upp över vattnet. Sedan föll han ner igen. Plask.
Andra gången försökte han flaxa.
Han sträckte ut armarna åt sidorna, fyra på varje sida, och viftade med dem så fort han kunde. Han kom ingenstans. Han snurrade bara runt runt sig själv tills han blev yr.
Tredje gången försökte han hänga sig fast på en mås.
Måsen var inte glad över det.
Blopp sjönk ner till botten bland tången och suckade så djupt att ett långt pärlband av bubblor steg upp över honom.
”Det där ser jobbigt ut”, sa en röst.
Det var den gamla havssköldpaddan Herdis. Hon var så gammal att det växte små havstulpaner på hennes sköld, och hon simmade alltid med samma lugna, långa tag, som om havet var en väldigt stor soffa.
”Jag vill flyga”, sa Blopp. ”Men jag är en bläckfisk. Jag kan bara simma.”
Herdis tittade på honom. ”Hur simmar du?” frågade hon.
”Så här”, sa Blopp. Han drog in vatten i sig, alldeles fullt, och blåste ut det igen. Fuuuut. Han sköt baklänges över sanden som en liten raket.
Herdis skrattade så att skölden skakade. ”Vet du hur fort du just flög?” sa hon.
”Jag simmade.”
”Gjorde du?”
Blopp tittade på sanden. Det fanns ett långt spår efter honom, som efter en kälke i snön.
”Försök igen”, sa Herdis. ”Men den här gången uppåt. Och sluta inte förrän du är ända uppe.”
Blopp drog efter andan. Inte luft, förstås. Vatten. Så mycket vatten han kunde, tills han var rund som en boll. Han rätade upp sig. Han pekade alla åtta armarna rakt ner som en svans. Och sedan blåste han.
FUUUUUUT.
Han sköt upp genom det blå. Förbi tångskogen. Förbi sillstimmet som spred sig åt alla håll. Förbi ljuset som blev ljusare och ljusare.
Och sedan var han ute. Ute ur vattnet. Uppe i luften. En stund, en enda liten stund, hängde han över vågorna. Han kunde se hela havet glittra under sig. Han kunde se stranden långt borta. Och han kunde se en mås, precis bredvid sig, som tittade väldigt förvånat på honom.
Sedan föll han ner igen. Plask.
Han kom upp med alla åtta armarna i luften. ”Herdis! Jag flög!”
”Det gjorde du”, sa Herdis, som hade simmat upp till honom. ”Inte som en mås. Men som en bläckfisk.”
Blopp flög resten av eftermiddagen. Fuut, upp, plask. Fuut, upp, plask. Till slut kom de små fiskarna från revet för att titta, och de räknade högt varje gång han kom upp. Ett! Två! Tre!
Den kvällen vilade han mellan stenarna i sin grotta, trött i alla åtta armarna. Ovanför honom sken månen ner genom vattnet som genom ett fönster.
Han slöt ögonen och kände det igen. Den lilla stunden uppe i luften, när allt var stilla.
Har du också försökt flyga, du? Kanske kan du, en liten stund, precis när du hoppar upp i sängen. Sedan landar du mjukt. Plask. God natt.
