Det var en gång en dinosaurieunge som hette Lillfot. Han hörde till en flock jättestora långhalsar som kunde äta blad från toppen av träden. Lillfot nådde bara de nedersta.
Men en natt om året var han den viktigaste i hela flocken.
Det var natten när månen var störst. Då vandrade flocken från sommardalen till vinterdalen, och de gick på natten, för då var det svalt. Och den minsta fick alltid gå längst fram. Precis bredvid morfar.
Steg. Steg. Steg.
Morfar gick långsamt. Hans fötter var stora som vattenhål.
Lillfot gick bredvid. Hans fötter var små. Tipp, tipp, tipp.
Steg. Tipp, tipp. Steg. Tipp, tipp.
Månen var gul och rund över bergen. Den sken på stigen, så att den låg där som ett silverband över slätten.
”Varför går den minsta längst fram?” frågade Lillfot.
”För att den minsta ser det som vi andra glömmer att se”, sa morfar.
Lillfot tittade. Han såg en liten groda på en sten. Han såg ett hål där en mus bodde. Han såg en blomma som bara var öppen på natten och som doftade honung.
”Akta grodan”, sa han.
Morfar lyfte foten lite högre. Steg.
”Akta hålet”, sa Lillfot.
Morfar gick runt det. Steg.
”Akta blomman.”
Morfar klev försiktigt bredvid den. Och bakom honom gjorde nästa likadant. Och nästa. Hela den långa flocken klev runt en liten vit nattblomma, en efter en.
Steg. Tipp, tipp. Steg. Tipp, tipp.
När det ljusnade kom de fram till vinterdalen. Lillfot var så trött att han somnade stående. Morfar lade sig ner och lät honom krypa in under sin stora, varma hals.
Bakom dem, ute på slätten, stod en liten vit blomma och slöt sig för dagen. Ingen hade trampat på den.
Nu går vi in i natten tillsammans, du och jag, långsamt. Steg, tipp, tipp. Och den som är minst får gå längst fram. God natt.
