Det var en gång en påfågel som hette Per, och han bodde i parken vid ett gammalt slott. Han hade en blå hals som skimrade som metall och en liten krona av fjädrar på huvudet. Men det som alla kom för att se var hans stjärt.
Den var lång. Den var så lång att den släpade efter honom över gruset som en klänning. Och när han reste den och bredde ut den blev den en stor grön och gyllene solfjäder med hundra ögon. Turisterna stod i kö för att ta bilder.
Per visste mycket väl hur fin han var. Han gick fram och tillbaka på grusgången framför slottet hela våren och visade upp sig. För hönorna. För turisterna. För trädgårdsmästaren Bengt. För en duva som råkade landa.
Sedan kom augusti.
En morgon när Per reste sig från sin sovgren föll en fjäder av. En lång en. Den singlade ner och lade sig i gräset.
Per tittade på den.
Nästa morgon föll det tre. Morgonen därpå tio. Och en vecka senare stod Per på grusgången och hade ingen stjärt alls. Bara några korta bruna fjädrar baktill, som stack ut åt sidorna som en borste.
Han reste dem. Det blev ingen solfjäder. Det blev en liten brun fjädertofs.
En pojke som gick förbi med sin pappa pekade på honom. ”Vad har hänt med påfågeln?”
Per gick och ställde sig bakom en häck och stannade där.
Han stannade där i flera dagar. Han ville inte gå ut på grusgången. Han åt bara när det inte var någon där. Han satt i skuggan och tittade på de långa fjädrarna som låg här och där i gräset.
Då kom trädgårdsmästaren Bengt. Han hade en korg på armen. Och i korgen låg Pers gamla stjärtfjädrar, upplockade en och en.
Bengt satte sig på en bänk alldeles bredvid häcken.
”Det händer varje år, Per”, sa han. ”Du kommer inte ihåg det, men det gör det. Varje år i augusti tappar du hela stjärten. Och varje år växer det ut en ny. Den är färdig till våren. Lika lång som den gamla. Kanske lite längre.”
Per stack ut huvudet genom häcken.
”Alla påfågeltuppar gör så”, sa Bengt. ”Den gamla påfågeln som bodde här innan du kläcktes gjorde det. Och jag har plockat upp fjädrarna varenda år i fyrtio år.”
Han visade Per korgen. Han tog upp en fjäder och höll den mot ljuset. Ögat längst ut glimmade grönt och blått.
”Jag ger dem till barnen som kommer på besök”, sa han. ”Så hamnar de i en vas på ett köksbord någonstans.”
Per kom ut ur häcken helt och hållet. Han tittade på fjädern. Han tittade på pojken, som kom gående nerför grusgången igen med sin pappa. Bengt räckte pojken fjädern. Pojken höll den högt över huvudet och sprang.
Per skakade sin lilla bruna fjädertofs. Sedan gick han ut på grusgången igen.
Och hela hösten och hela vintern, medan det var kallt och grått, växte hans stjärt. Lite varje dag. Tills den släpade efter honom igen i april.
Per sover på sin gren i det gamla trädet nu, högt uppe där räven inte kan nå. Hans nya stjärtfjädrar är fortfarande korta. Men de växer medan han sover. God natt.
