Det var en gång en liten gorillaflicka som hette Tumi, och hon var den enda i hela familjen som tyckte om regn.

Tumi bodde på ett berg i Uganda, i en skog så tät och grön att folk kallar den den ogenomträngliga skogen. Där regnar det nästan varje eftermiddag. Först blir luften tung och ljum. Sedan börjar bladen ticka, ett blad i taget. Och till slut sipprar vattnet ner genom trädkronorna, så att det plaskar och rinner och droppar överallt.

När det regnade gjorde de vuxna gorillorna alltid samma sak. De satte sig under det största trädet, kröp ihop med ryggen, lade armarna i kors över bröstet och blev sittande. Alldeles stilla. Med vatten som droppade från nästippen och ett ansikte som om de tänkte på något väldigt tråkigt.

”Varför sitter ni så där?” frågade Tumi en dag.

”För att det regnar”, sa hennes pappa Kato. Han var en stor silverrygg med breda axlar, och han sa det som om det förklarade allting.

Tumi tyckte inte att det förklarade någonting alls.

Hon tittade upp. Högt ovanför henne, i trädkronorna, satt några som inte satt stilla alls. Det var colobusaporna. De var svarta med långa, vita hår längs sidorna, som en mantel, och en vit, yvig svans. När regnet kom hoppade de. Från gren till gren, med manteln fladdrande efter sig och vattnet sprutande från bladen.

Tumi klättrade en bit upp längs en lian. Inte högt. Bara så högt att hon kunde se dem ordentligt.

En liten colobusapa landade på grenen precis ovanför henne. Han skakade sig, så att hon fick en dusch.

”Förlåt”, sa han. ”Jag heter Kito. Varför sitter dina vuxna och ser ut så där?”

”För att det regnar”, sa Tumi och fnissade, för nu lät hon precis som sin pappa.

Kito hängde i grenen och tittade på hennes händer. ”Du har en tumme”, sa han. ”Titta på min.” Han höll fram handen. Den hade fyra långa fingrar och bara en pytteliten stump där tummen skulle ha suttit.

”Hur håller du dig fast då?” frågade Tumi.

”Jag håller mig inte fast. Jag hänger”, sa Kito. Han böjde fingrarna som en krok och svängde runt grenen, en gång, två gånger. ”Försök hoppa.”

Tumi försökte. Hon tog sats från lianen mot en gren lite längre fram. Men en gorilla är tung, även när den är liten, och grenen böjde sig långsamt, längre och längre ner, tills Tumi gled av och landade med ett mjukt plask i en hög blöta ormbunkar.

Hon låg på rygg och tittade upp i regnet. Sedan började hon skratta. Kito skrattade också, så mycket att han nästan ramlade ner.

”Nu ska du pröva något som jag kan”, sa Tumi och satte sig upp. ”Sitt alldeles stilla. Armarna i kors. Precis som en vuxen gorilla.”

Kito satte sig på grenen och lade armarna i kors. Han höll sig stilla i tre regndroppar. Sedan kliade det i svansen. Sedan måste han bara titta efter en skalbagge. Sedan hoppade han.

”Det är det svåraste jag någonsin har provat”, sa han.

Tumi hittade en vattenpöl mellan rötterna. Hon stampade i den med ena foten, så att det stänkte. Sedan med den andra. Sedan snurrade hon runt och trummade sig på bröstet med små, platta händer, pock-pock-pock, så som unga gorillor gör när de leker. Kito svängde fram och tillbaka på den nedersta grenen ovanför henne och ropade med på vart tredje pock.

Det var en regndans. Den första i hela skogen som dansades av en gorilla och en colobusapa på samma gång.

Under det stora trädet hade Tumis mamma Nia lyft huvudet. Hon tittade på dem en stund. Sedan lossade hon lite på armarna. Det var inte mycket. Men det såg ut som om hon funderade på något.

Lika plötsligt som regnet hade kommit slutade det. Solen föll ner genom bladen i långa, gyllene strimmor, och hela skogen ångade. Kito hoppade upp till sin flock i trädkronorna och vinkade med sin halva hand.

”I morgon igen?” ropade han.

”När det regnar”, ropade Tumi tillbaka.

Hon gick fram till sin mamma, blöt från öronen till tårna. Nia drog henne intill sig och strök vattnet ur hennes päls med sina stora fingrar, nedåt, nedåt, tills det droppade från henne som från ett träd.

På kvällen byggde familjen sina bon, så som gorillor gör varenda kväll. De böjde grenar och blad in mot sig, tills det blev en tjock och mjuk säng, och lade sig i den. Tumi låg tätt intill sin mamma och lyssnade på de sista dropparna som föll från bladen. Plipp. Plipp. Plipp.

Om det regnar på ditt fönster i natt, du, så kan du tänka på Tumi som stampar i vattenpölarna och på Kito som svänger i sin vita mantel ovanför henne. Och så kan du låta regnet ticka dig till sömns. God natt.