Det var en gång en prästkrage som stod på en äng bredvid en grusväg, och hon var bäst av alla på att dansa i vinden.
Hon var hög och smal, med vita kronblad och en gul mitt, och när vinden kom böjde hon sig och rätade på sig och böjde sig igen, som om hon lyssnade på musik. Bredvid henne stod en röd vallmo som var lite för stel för att dansa. Och runt omkring dem stod klöver och blåklockor och gula smörblommor och gungade med.
”Hur gör du?” frågade vallmon en morgon.
”Jag lyssnar”, sa prästkragen. ”Vinden kommer alltid från något håll. Just nu kommer den från havet. Då böjer jag mig åt det hållet, och när den släpper kommer jag upp igen.”
Vallmon försökte. Den böjde sig lite. Ett av dess röda kronblad fladdrade.
”Det är en början”, sa prästkragen.
På eftermiddagen blev himlen mörk. Ett stort grått moln kom in från väster, och vinden blev kall och stark. Blommorna på ängen blev rädda. Regn kunde vara tungt. Det kunde trycka ner dem ända ner i gräset.
”Snälla moln”, sa prästkragen. ”Kan du inte vänta lite?”
Moln kan inte vänta. Det är inte så de är gjorda. Regnet kom.
Men prästkragen hade lärt sig något av vinden. Hon böjde sig när regnet kom, i stället för att stå stel. Hon lät de tunga dropparna rinna av kronbladen och ner längs stjälken. Och vallmon bredvid gjorde likadant.
Det regnade i en halvtimme. Sedan kom solen fram igen, och alla dropparna på ängen glittrade.
Sakta rätade prästkragen på sig. Vallmon också. Klövern och blåklockorna och smörblommorna.
Och sedan kom ett bi. Det landade mitt i prästkragens gula mitt och började gå runt.
Saken var nämligen den att prästkragen inte bara var en blomma. Den gula mitten var hundratals pyttesmå blommor, tätt bredvid varandra, och varenda en av dem hade lite nektar till biet. Det visste inte vallmon.
”Du är många”, sa vallmon.
”Jag är en hel bukett”, sa prästkragen. ”Och de vita kronbladen är bara skylten, så att bina kan hitta mig.”
Biet surrade vidare. Vinden kom tillbaka, mjukare nu. Och hela ängen började dansa igen.
Prästkragen står och gungar alldeles lite i kvällsbrisen, med hundra små gula blommor samlade i sin mitt, och bredvid henne övar vallmon fortfarande på att böja sig, så försiktigt att bara prästkragen märker det. God natt.
