Det var en gång en liten pterodactyl som hette Vita. En pterodactyl är en flygödla, och även om många tror det är den ingen dinosaurie. Det var många som trodde det, men flygödlor var en egen sorts djur. De levde samtidigt som dinosaurierna, och de var de första djuren med ett skelett som kunde flyga.
Vita låg i ett ägg i ett bo av sand och tång vid en lagun. Hon låg där länge. Det var mörkt och mjukt. Och så en morgon började hon picka.
Skalet var läderartat och mjukt, som skalet på ett sköldpaddsägg. Hon tryckte hål på det med nosen. Sedan slet hon av en bit. Sedan kröp hon ut, blöt och skrynklig, i solljuset.
Det första hon gjorde var att sträcka ut vingarna.
De var gjorda av hud. Lång, tunn hud som var spänd mellan hennes kropp och ett mycket långt finger på varje hand. När hon fällde ihop dem kunde hon gå på dem som på kryckor. När hon fällde ut dem var de längre än hela hon.
Hon fällde ut dem. Solen torkade dem.
Runt omkring henne kläcktes de andra äggen. Små flygödlor kröp ut överallt. Det fanns inga vuxna. Ingen mamma som vaktade. Kanske hade de vuxna lagt äggen och flugit iväg igen. Det vet forskarna inte riktigt. Men forskarna tror att flygödleungar kunde flyga nästan från första början. Att de aldrig behövde lära sig det. Att de bara kunde.
Vita tittade upp. Himlen var stor och blå.
Hon gick några steg över sanden på sina hopfällda vingar. Hon kunde känna vinden komma in från lagunen. Den kittlade i huden.
Hon fällde ut vingarna igen. Vinden tog tag.
Och så var hon i luften.
Det var inte högt. Det var inte långt. Hon flög precis över sanden, en halv meter upp, i ett litet, vingligt sus. Sedan landade hon igen, lite snett, med näbben i sanden.
Hon skakade på sig. Sedan försökte hon igen.
Den här gången lade hon märke till vad vinden gjorde. När hon vinklade vingarna lite uppåt framtill steg hon. När hon vinklade dem nedåt sjönk hon. Hon steg upp till en meter. Två meter. Hon flög ut över vattnet i lagunen och såg sin egen skugga glida över vågorna. Det var den första skuggan hon hade sett.
Ovanför henne flög de andra små flygödlorna. De fanns överallt. De dök och svängde. De var lika nya som hon, och alla kunde flyga.
Vita flög länge. Hon fångade en liten räkliknande sak i vattnet med näbben. Det var hennes första måltid. Den smakade salt.
På kvällen landade hon på en klippa vid kanten av lagunen. Hon svepte vingarna om sig som en mantel. Andra små flygödlor landade runt omkring henne och gjorde likadant.
En dag gammal är hon, den lilla flygödlan på klippan, och hon har redan sett sin egen skugga glida över vattnet. I morgon flyger hon lite högre. God natt, du.
