Det var en gång en åsna som i många år hade burit tunga sädessäckar till kvarnen, och nu hade den blivit gammal och trött.
Åsnan orkade inte bära så mycket längre. Den gick långsamt, och den behövde vila. Mjölnaren muttrade att han nog fick skaffa en yngre åsna. Åsnan hörde det och tänkte: ”Då hittar jag på något nytt själv.”
”Jag går till Bremen”, sa åsnan. ”Där kan jag bli musikant i stadens orkester. Jag har en bra röst.” Och så sa den: ”I-a!” Det lät ganska bra.
Efter en stund mötte åsnan en jakthund som låg vid vägen och flämtade.
”Varför flämtar du så?” frågade åsnan.
”Jag har blivit gammal”, sa hunden. ”Jag kan inte springa så fort längre, och min husse säger att jag inte duger till något. Så nu vet jag inte vad jag ska ta mig till.”
”Följ med mig till Bremen”, sa åsnan. ”Vi ska bli musikanter. Jag spelar luta och du slår på trumma.”
Det ville hunden gärna. De gick vidare tillsammans. Snart mötte de en katt som satt vid vägen och såg sur ut som tre dagars regnväder.
”Vad är det för fel, gamla kissemiss?” frågade åsnan.
”Jag har blivit gammal”, sa katten. ”Mina tänder är slöa, och jag ligger hellre bakom kakelugnen och spinner än springer efter möss. Min matte vill ha en ny katt.”
”Följ med oss till Bremen”, sa åsnan. ”Du kan det där med nattmusik. Du kan bli musikant.”
Det tyckte katten var en bra idé. Så kom de tre förbi en gård. Uppe på grinden satt en tupp och gol för full hals.
”Du gal så att det går genom märg och ben”, sa åsnan. ”Vad är det som är fel?”
”Det kommer gäster i morgon”, sa tuppen. ”Och husmor har sagt att jag gal för högt på morgnarna. Hon vill hellre ha en tupp som sover länge. Så nu gal jag medan jag kan.”
”Följ med oss”, sa åsnan. ”Vi ska till Bremen och bli musikanter. Du har en bra röst. När vi spelar tillsammans blir det något alldeles särskilt.”
Tuppen ville gärna, och så gav de sig iväg alla fyra.
Men Bremen låg långt borta. På kvällen kom de in i en stor skog. Åsnan och hunden lade sig under ett stort träd, katten klättrade upp på en gren och tuppen flög ända upp i toppen. Därifrån såg han ett litet ljus långt borta.
”Där måste finnas ett hus”, ropade han.
”Då går vi dit”, sa åsnan. ”Här är det inte särskilt bekvämt.” Och hunden tänkte att ett varmt hus och lite kvällsmat skulle vara skönt.
De gick mot ljuset. Det blev större och större, och till slut kom de fram till ett hus där det bodde rövare. Åsnan, som var störst, gick fram till fönstret och tittade in.
”Vad ser du?” frågade tuppen.
”Jag ser ett bord fullt av mat och dryck”, sa åsnan. ”Och där sitter rövare runt omkring och har det trevligt.”
”Det kunde vara något för oss”, sa tuppen.
Så gjorde de upp en plan. Åsnan ställde frambenen på fönsterbrädan. Hunden hoppade upp på åsnans rygg. Katten klättrade upp på hunden. Och tuppen flög upp och satte sig på kattens huvud. Sedan började de spela musik, alla på en gång.
Åsnan skrek i-a. Hunden skällde. Katten jamade. Tuppen gol. Och så rasade de allihop in genom fönstret i stugan, så att rutorna skallrade.
Rövarna for upp med ett skrik. De trodde att det var ett monster som kom. De sprang ut genom dörren och ut i skogen så fort de kunde.
De fyra musikanterna satte sig till bords. De åt som om de skulle svälta i fyra veckor. Sedan släckte de ljuset och hittade var sin plats. Åsnan lade sig på gödselstacken. Hunden bakom dörren. Katten på härden vid den varma askan. Och tuppen satte sig uppe på takbjälken. De var trötta och somnade genast.
Fram på natten skickade rövarhövdingen tillbaka en av sina män för att se efter. Rövaren smög in i det mörka huset. Han såg kattens ögon glöda vid härden och trodde att det var glöd. Han höll fram en tändsticka för att tända den.
Katten blev förskräckt och fräste honom rakt i ansiktet. Rövaren for ut genom dörren och snubblade över hunden, som skällde. Ute på gården klev han rakt på åsnan, som skrek i-a. Och uppe på bjälken vaknade tuppen och ropade ”kuckeliku!”
Rövaren sprang hela vägen tillbaka till de andra.
”I det huset sitter en häxa som fräser!” sa han. ”Bakom dörren står en man som skäller! På gården ligger ett svart monster som skriker! Och uppe på taket sitter domaren och ropar: Hit med skurken!”
Från den natten vågade rövarna aldrig mer komma i närheten av huset. Och de fyra musikanterna tyckte så bra om det att de aldrig kom till Bremen. De bodde kvar i det lilla huset i skogen och spelade musik varje kväll.
I huset i skogen sover åsnan, hunden, katten och tuppen i natt, du, var och en på sin plats. Och i morgon bitti, när solen går upp, spelar de en morgonsång tillsammans, så att hela skogen vaknar. I-a, vov, mjau och kuckeliku. God natt.
