Det var en gång en liten häxa som hette Magnhild, och hennes katt hette Nattöga. Han var kolsvart från nos till svans, med två stora gula ögon, och han var den modigaste katten i hela skogen. Ugglor skrämde honom inte. Åskväder fick honom bara att gäspa. Och den stora hunden nere i byn gick över till andra sidan vägen när den såg honom komma.
Han var bara rädd för att flyga.
Det var ett problem. För Magnhild var häxa, och häxor flyger. Och alla visste att häxans katt sitter bakpå kvasten.
Varje gång Magnhild satte sig på kvasten och sa: ”Kom, Nattöga”, gömde han sig. Under sängen. Bakom vedtraven. En gång inne i den stora grytan.
”Det är inte farligt”, sa Magnhild. ”Jag flyger lågt. Jag håller i dig.”
Nattöga sa ingenting. Han tittade bara på henne med sina gula ögon. De sa: Nej.
Det var halloween. Den kvällen flög alla häxor i skogen tillsammans upp till den stora gamla eken på kullen. Där fanns eld och soppa och sagor. Och alla de andra häxorna hade sina katter med sig, bakpå kvasten.
”Om du inte vill flyga”, sa Magnhild, ”kan du stanna hemma.”
Nattöga tittade på henne. Sedan gick han bort till dörren och satte sig.
”Vill du följa med?”
Han reste sig och gick ut.
Magnhild förstod ingenting. Hon satte sig på kvasten. Nattöga tittade upp på henne från stigen. Sedan började han gå. Uppför stigen mot kullen.
Och då förstod hon.
Hon klev av kvasten igen. Hon lade den över axeln. Och så gick de. Tillsammans. Uppför stigen genom skogen, i mörkret.
Det var långt. Det tog lång tid. Nattöga gick först med svansen rakt upp i luften. Han kunde se i mörkret. Han visade vägen när stigen delade sig. Han stannade när det låg en gren som hon kunde snubbla på. En gång sprang han in i ett buskage och kom ut igen med en kotte i munnen, som han lade framför hennes fötter.
”Tack”, sa Magnhild. ”Vad snällt. Men du får gärna behålla den.”
Det blev en fin promenad. Magnhild hade aldrig gått genom skogen på natten förut. Hon hade alltid flugit över den. Hon hade aldrig sett rävens gryt vid den gamla roten. Hon hade aldrig hört bäcken klucka under de blöta löven. Hon hade aldrig sett mossan lysa grön i månskenet.
När de kom upp på kullen var de sist. Alla de andra häxorna satt redan vid elden. De tittade på Magnhild, som kom gående med kvasten över axeln.
”Är din kvast trasig?” frågade en av dem.
”Nej”, sa Magnhild. ”Vi gick.”
Nattöga satte sig vid elden och tvättade sina tassar. De andra katterna tittade på honom. Han tittade tillbaka. Sedan lade han sig ner.
Magnhild flög inte hem den kvällen. De gick. Och det gjorde de varje halloween efter det.
I den sneda stugan i skogen ligger Nattöga hoprullad i Magnhilds knä framför spisen, med trötta tassar efter den långa promenaden. Hans gula ögon är slutna, och han spinner. Nästa halloween går de igen. God natt.
