Det var en gång en liten killing som hette Skutta. Hon var tre dagar gammal, brun med vita sockor, och hon bodde i ett stall på en gård ute på ljungheden, tillsammans med sin mamma och sin tvillingbror.
Skutta var inte särskilt bra på att gå än. Hennes ben var långa och smala och gjorde ibland något annat än hon hade tänkt sig.
I stallet låg en stor sten. Skuttas mamma kunde hoppa upp på den. Hon tog ett litet sats, och sedan stod hon där uppe och idisslade, som om det var det lättaste i världen.
Skutta ville också.
Hon ställde sig framför stenen. Hon böjde på benen. Hon hoppade. Och sedan stod hon precis på samma ställe som förut, bara lite snedare.
Hon försökte igen. Och igen. Hennes bror försökte också. Han kom upp med ena frambenet och gled ner igen.
”Det kommer”, sa mamma och tittade ner på dem. ”Det kommer när det kommer.”
Den fjärde dagen öppnade mannen på gården stalldörren. Det var första gången killingarna fick gå ut. Solen sken, ljungen doftade, och det fanns en hel hage där ingenting var i vägen.
Skutta gick ut. Hon kände gräset under sina sockor och vinden i öronen och solen på ryggen. Och sedan hände något.
Utan att hon hade bestämt det hoppade hon rakt upp i luften. Alla fyra benen på en gång. Hon vände sig ett halvt varv där uppe och landade med nosen åt andra hållet.
Hon stod alldeles stilla. Vad var det?
Sedan hände det igen. Hopp. Och igen, med en liten knyck på svansen. Hennes bror kom ut bakom henne, och nu gjorde han det också. Hopp, hopp, knyck. De hoppade runt i hagen som två popcorn i en kastrull.
Mannen på gården lutade sig mot grinden och skrattade. ”Där var de första”, sa han.
På kvällen var Skutta så trött att hon sov med nosen på sin brors rygg innan mörkret hade fallit. Hon hade fortfarande inte kommit upp på stenen.
Det kunde vänta lite.
Ligg alldeles stilla nu. Det är inte dags att hoppa. Men någonstans ute på ljungheden sover en liten killing, och hon drömmer att hon flyger. God natt.
