Det var en gång en lilja som stod i mormors trädgård. Den var hög och vit, med stora blommor som liknade trumpeter, och den doftade så starkt att man kunde känna det ända ute vid grinden.

Juno hade lagt märke till något konstigt med den. På dagen doftade den lite. Men på kvällen, när det blev mörkt, doftade den mycket mer.

”Varför gör den så?” frågade hon mormor.

”För att den väntar på en vän”, sa mormor. ”En vän som bara kommer på natten. Vill du se?”

Så en ljum kväll i juli, när Juno hade tagit på sig nattkläderna och borstat tänderna, gick hon och mormor ut i trädgården igen. De satte sig på bänken alldeles bredvid liljan. Mormor hade en ficklampa med sig, men hon tände den inte.

Det blev mörkare. Fåglarna slutade sjunga. Liljans vita blommor lyste svagt i mörkret, och doften låg tung och söt över hela trädgården.

Och sedan kom vännen.

Först hörde Juno den. Ett litet djupt surr, som en mycket liten helikopter. Sedan såg hon den. Den var stor, nästan som en liten fågel, och den stod alldeles stilla i luften framför en av liljans blommor. Vingarna gick så fort att man inte kunde se dem. De var bara ett suddigt moln.

Sedan rullade den ut en lång, tunn sugsnabel. Den var längre än hela dess kropp. Och den stack in den i blomman, djupt ner i trumpeten, medan den hängde kvar i luften.

”Det är en svärmare”, viskade mormor. ”En nattfjäril. Det är en sorts fjäril som flyger på natten.”

”Den dricker”, viskade Juno.

”Den dricker nektar. Och när den gör det får den pollen från blomman på sig. Det bär den över till nästa lilja. Då kan liljorna få frön. Det är därför liljan doftar på natten. Så att svärmaren kan hitta den i mörkret.”

Svärmaren flög från den ena blomman till nästa. Den hängde kvar vid var och en. Sedan surrade den upp över häcken och var borta.

Juno satt länge och väntade. Den kom inte tillbaka den kvällen.

Men nästa kväll gjorde den det.

Liljan står i mörkret i mormors trädgård nu och doftar så starkt den kan. Någonstans ute i natten surrar en svärmare som kan känna doften. God natt.