Det var en gång en ung kanin som hette Långöra, och hon hade aldrig varit vaken vid midnatt.
Hon bodde med sin familj i ett hål under en fläderbuske i kanten av en liten skog. Kaniner går mest ut i skymningen och i gryningen för att äta gräs. Mitt i natten, när det är som allra mörkast, håller sig de små kaninerna nere i hålet och sover.
Långöras mormor sa att skogen sjöng vid midnatt.
”Det är inte fåglarna”, sa hon. ”De sover. Det är en enda fågel. Den sjunger mest på natten, och mest i maj. Och den sjunger vackrare än någon annan i hela skogen.”
”Varför sjunger den på natten?” frågade Långöra.
”För att då kan alla höra den”, sa mormor. ”På natten är det ingen annan som låter.”
Långöra ville höra den. Hon bad om lov flera kvällar. Till slut sa mamma ja.
”Men bara precis utanför hålet”, sa hon. ”Du går inte ut på ängen. Du sitter under fläderbusken, alldeles stilla, med öronen uppe. Och om du hör något som du inte känner igen hoppar du ner i hålet med en gång.”
Det var en kväll i slutet av maj. Långöra kröp upp ur hålet och satte sig under fläderbusken. Det var mörkt, men inte helt. Månen sken genom bladen, och fläderblommorna lyste vita över hennes huvud och doftade sött.
Hon väntade.
Först var det tyst. Sedan hörde hon en uggla någonstans långt bort. Sedan ett litet prassel i löven, som bara var en mus. Sedan vinden i trädtopparna.
Och sedan började den.
Det kom från en tät buske vid bäcken. Först några långa, långsamma toner som steg uppåt, som om någon frågade något. Sedan en snabb, kluckande rad, som en liten bäck. Sedan några höga, klara visslingar. Sedan ett konstigt, djupt pjuck-pjuck-pjuck. Och sedan de långa, långsamma tonerna igen.
Den slutade aldrig. Den skiftade och skiftade. Det var aldrig riktigt samma sång två gånger.
Långöra satt alldeles stilla under fläderbusken med öronen rakt upp. Hon vågade knappt andas.
Mormor hade kommit upp ur hålet bakom henne utan ett ljud. Hon satte sig bredvid.
”Näktergalen”, viskade hon.
”Hur ser den ut?” viskade Långöra.
”Brun”, sa mormor. ”Helt vanlig. Lite större än en sparv. Man skulle aldrig titta på den två gånger om den inte sjöng.”
De satt och lyssnade tills månen hade gått ner bakom träden. Näktergalen sjöng hela tiden.
Till slut sa mormor: ”Kom.” Och de hoppade ner i hålet tillsammans.
Nere i hålet under fläderbusken ligger Långöra i natt, du, med nosen mot mormors päls. Det är alldeles mörkt där nere. Men uppe vid bäcken sitter en liten, brun fågel i en buske och sjunger fortfarande, och om man spetsar sina långa öron kan man höra den ända hit ner. God natt.
