Det var en gång en ung krokodil som hette Rustik, och han var helt säker på att krokodiler var de enda i havet som kunde gå.
Rustik bodde i Australien, i norra Queensland, där en flod rinner ut i havet mellan täta skogar av mangroveträd. Mangroveträd är några konstiga träd. De står med rötterna i saltvatten, och rötterna sticker upp ur gyttjan som hundratals små, krokiga ben, så att det ser ut som om hela skogen håller på att gå ut i havet. Rustik tyckte om att ligga mellan de rötterna med bara ögonen ovanför vattnet.
Han var en saltvattenskrokodil. Det är den största krokodilen i världen. Men Rustik var inte stor än. Han var ungefär lika lång som en vuxen människas arm, och han var mycket stolt över sina ben.
”Fiskar kan simma”, sa han ofta till sig själv. ”Fåglar kan flyga. Men bara krokodiler kan både simma och gå.”
Utanför flodmynningen låg revet. När det var ebb och vattnet drog sig tillbaka kom en stor, platt bit rev fram, full av stenar och koraller och tång och små, grunda pölar där solen glittrade. Rustik brukade gå ut dit på sina korta ben och titta ner i pölarna. Där fanns sjöstjärnor. Krabbor. Små, randiga fiskar som susade runt i ring.
En eftermiddag satt han vid kanten av en av pölarna när han såg något som han inte trodde på.
En fisk kom gående.
Ja, gående. Den kom upp ur en pöl och sedan gick den över den blöta stenen. Den var lång och smal och brun och vit med prickar, och bakom de främre fenorna hade den en stor, svart fläck med en vit ring runt, som ett öga. Den satte fram ena fenan och sedan den andra, och den vred kroppen från sida till sida, så att den mest av allt liknade en liten ödla som hade glömt att den var en fisk.
Den gick hela vägen över stenen och gled ner i nästa pöl. Precis framför Rustik.
”Ursäkta”, sa Rustik. ”Men du går.”
Fisken tittade upp på honom. ”Ja”, sa den. ”Det brukar jag göra.”
”Fiskar kan inte gå”, sa Rustik.
”Jag är inte bara en fisk”, sa den. ”Jag är en haj. En epauletthaj. Jag heter Vinga.”
Rustik visste inte vad han skulle säga. Han hade hört talas om hajar. De skulle vara stora och snabba och simma runt ute i det djupa vattnet. Vinga var inte längre än han själv, och hon låg på botten av en pöl som inte var djupare än hans ben.
”Varför går du?” frågade han till slut.
”För att pölarna är små när det är ebb”, sa Vinga. ”Och ibland finns det mer att leta efter i nästa pöl. Då går jag dit. Jag klarar mig länge utan särskilt mycket vatten. Det är inte många hajar som kan det.”
Rustik tittade på hennes fenor. De var breda och starka. Sedan tittade han på sina egna ben.
”Vill du gå i kapp?” frågade han.
Vinga funderade. ”Till den stora pölen där borta”, sa hon och pekade med nosen. ”Den med den lila sjöstjärnan.”
De ställde upp sig. Rustik på stenen. Vinga i kanten av sin pöl.
”Nu”, sa Rustik.
Han sprang. Han sprang på sina fyra korta ben med svansen svängande bakom sig och magen lyft från stenen. Vinga kom upp ur sin pöl och gick, fena för fena, kropp från sida till sida. Rustik var snabbast. Det rådde det ingen tvekan om. Men halvvägs kom han till en spricka full av vassa musslor, och han fick gå runt. Vinga gled bara rakt ner i sprickan och upp på andra sidan.
De kom fram till den stora pölen på exakt samma gång. Rustik var så andfådd att han var tvungen att lägga sig. Vinga gled ner i vattnet bredvid den lila sjöstjärnan och tittade upp på honom.
”Du är snabb”, sa hon.
”Du är klok”, sa Rustik.
De låg länge och tittade på varandra. Sedan berättade Rustik om mangroveskogen och rötterna som liknade ben, och Vinga berättade om revet när det var högvatten, och hur allt där ute blev blått och stort och fullt av färger.
Efter en stund började vattnet komma tillbaka. Det kom in från havet, först som en tunn, silverblank hinna över stenarna, och sedan högre och högre. Pölarna flöt ihop. Revet försvann långsamt under ytan.
”Nu behöver jag inte gå mer”, sa Vinga och simmade ett litet varv i det nya vattnet. ”Nu är hela revet en pöl.”
”Och jag ska hem”, sa Rustik.
”I morgon vid ebb?” frågade Vinga.
”I morgon vid ebb”, sa Rustik.
Han simmade tillbaka mot flodmynningen och lade sig mellan mangroverötterna med bara ögonen uppe. Han tittade på rötterna som stod som små ben i vattnet, och han tänkte att det var många fler som kunde gå än han hade trott.
Nu är det högvatten på revet, du, och Vinga simmar runt i det stora, mörka vattnet där hon inte alls behöver gå. Rustik ligger mellan mangroverötterna och sover. I morgon, när vattnet drar sig tillbaka, går de i kapp igen. Sov gott, lilla vän. God natt.
