Det var en gång en flicka som hette Rakel. Hon var åtta år, och hon var på semester på Gotland med sin mamma, i ett litet hus precis vid en strand. Men det var inte en sandstrand. Det var en stenstrand, där det låg miljontals runda stenar i alla färger: grå, röda, svarta och några nästan vita med ränder.
Den första kvällen kunde Rakel inte sova. Fönstret stod öppet, och det kom ett ljud in från stranden. Det var inte som vågorna hon kände. Det var annorlunda.
”Mamma”, sa hon. ”Havet sjunger.”
Mamma kom in och lyssnade. ”Det gör det visst”, sa hon. ”Ska vi gå ner och se hur?”
De drog på sig jackor och skor över pyjamasen. Mamma tog med en ficklampa, och Rakel höll henne i handen hela vägen ner längs den lilla stigen. Det var fortfarande lite ljust över vattnet, sådär blått och stilla.
Nere vid stranden satte de sig på en stor, platt klippa en bra bit från vattenbrynet.
”Lyssna nu”, sa mamma.
En våg kom in. Den rullade upp över stenarna med ett mjukt brus. Det var inte det konstiga. Det konstiga kom när vågen drog sig tillbaka igen.
Klick-klick-klicke-klick-sssssk.
Det lät som tusen små klappar. Som när någon skakar en påse med kulor. Som regn på ett plåttak, men mjukare.
”Vad är det?” viskade Rakel.
”Det är stenarna”, sa mamma. ”När vågen drar sig tillbaka tar den med sig stenarna en liten bit. De rullar över varandra och slår mot varandra. Varenda liten sten säger klick.”
Ny våg. Brus. Och sedan igen, på väg ut: klick-klick-klicke-klicke-sssk.
Rakel lyssnade. Det var aldrig riktigt likadant. Ibland var det många klick och snabbt. Ibland få och långsamt. När en stor våg kom var det nästan som en applåd.
”Hur länge har de gjort så?” frågade hon.
”Alltid”, sa mamma. ”Det är därför de är så runda. De har rullat runt och sagt klick i tusentals år, och varje gång blir de en pytteliten smula slätare.”
Rakel tog upp en sten som låg vid hennes fot. Den var grå, med en vit rand hela vägen runt, och alldeles slät. Hon höll den mot örat, precis som man gör med en snäcka. Den sa ingenting. Den måste vara tillsammans med de andra för att sjunga.
Så hon lade tillbaka den.
De satt en stund till. Det hade blivit alldeles mörkt över vattnet nu, och det fanns en enda lanterna långt ute, från en båt. Mamma tände ficklampan, och de gick uppför stigen igen, hand i hand.
Rakel kröp ner i sängen. Fönstret stod fortfarande öppet.
Brus. Klick-klick-klicke-sssk. Brus. Klick-klick-sssk.
Hon somnade innan hon hann räkna till tjugo vågor.
Lyssna, du. Brus när vågen kommer. Klick och sssk när den går. Långt borta på en stenstrand blir miljontals stenar lite rundare i natt, medan du sover. God natt.
