Det var en gång en liten delfin som hette Skumtopp, och han ville inte sova.
Han var en flasknosdelfin. Han var född på våren, han var lika lång som ett barn, och han simmade alltid nära sin mamma, så nära att hans fena nästan rörde vid hennes sida. De bodde tillsammans med en liten flock andra flasknosdelfiner i en stor vik där vattnet var ljummet på sommaren och fullt av fisk.
På dagen fanns det massor att göra. De jagade makrill. De lekte i vågorna bakom fiskebåtarna. De hoppade högt upp i luften och landade med ett plask som kunde höras ända inne på stranden.
Men på natten skulle man sova. Och det ville Skumtopp inte.
”Varför inte?” frågade hans mamma.
”För då kan jag inte andas”, sa Skumtopp.
Det var en bra fråga. För en delfin är inte en fisk. Den andas med lungor, genom ett litet hål högst upp på huvudet, precis som en val. Den måste upp till ytan hela tiden för att få luft. Om den somnade djupt skulle den sjunka.
”Då ska du få se”, sa mamma.
Hon simmade bort till de andra i flocken. De hade börjat samlas i en liten grupp mitt i viken, där vattnet var stilla. Månen sken på havet. Och sedan började de simma. Långsamt, väldigt långsamt, sida vid sida, i en stor, lugn cirkel. Runt och runt. Varje gång de kom upp till ytan blåste de ut med ett litet, mjukt ljud. Pfff. Och sedan ner igen.
Det liknade en dans. En väldigt långsam dans i månskenet.
”Men ni sover ju inte”, sa Skumtopp. ”Ni simmar.”
”Vi gör båda”, sa mamma. ”Titta på mitt öga.”
Skumtopp simmade runt till hennes vänstra sida. Hennes vänstra öga var stängt.
Han simmade runt till andra sidan. Hennes högra öga var öppet. Det tittade på honom.
”Halva jag sover”, sa mamma. ”Den andra halvan håller utkik och ser till att jag simmar upp och andas. Om en stund byter de. Då sover den andra halvan. Så gör alla delfiner.”
Skumtopp försökte. Han lade sig tätt intill sin mammas sida och simmade med i den stora, långsamma cirkeln. Han blundade med ena ögat. Det var konstigt. Det ena ögat tittade på mamma, och det andra var mörkt och tungt.
Pfff, sa mamma vid ytan. Pfff, sa Skumtopp.
Runt och runt.
Inne på stranden satt en flicka och hennes pappa på en sten med en filt omkring sig. De hade varit ute och tittat på stjärnor. Nu satt de och tittade ut över viken. Det var något som rörde sig där ute i månskenet. Små, mörka ryggfenor som kom upp och gick ner igen, i en långsam ring.
”Vad gör de?” viskade flickan.
”Jag tror att de sover”, sa hennes pappa.
”Ute i vattnet?”
”Med ena ögat öppet”, sa pappa. ”Kom, nu ska vi också gå in.”
Ute i viken går den långsamma ringen fortfarande runt i månskenet, du. Skumtopp simmar så nära sin mamma att hans fena nästan rör vid hennes sida, och han har blundat med det öga som vetter ut mot havet. Det andra ögat tittar på mamma. Det räcker för i natt. God natt.
