Det var en gång en flicka som hette Astrid, och hon hade en farmor som bodde precis vid en skog. Farmor kallade den Sagoskogen. Det var inte dess riktiga namn. På kartan hette den något helt annat. Men farmor sa att det hände fler sagor i den skogen än i alla böckerna på biblioteket.
”Den är fyra skogar i en”, sa hon. ”En för varje årstid. Du ska få se alla fyra.”
Så det gjorde Astrid. Det tog ett helt år.
Första gången var i april.
Marken under bokträden var vit. Inte av snö. Av blommor. Tusentals små, vita vitsippor, så tätt att man fick akta sig var man satte fötterna. Träden hade inga löv än, så solen kunde skina ända ner till marken.
”Vitsipporna har bråttom”, sa farmor. ”De måste hinna blomma innan boken får löv och tar ljuset.”
Nere i vattenhålet vid stigen låg det klumpar av något genomskinligt med svarta prickar i. Grodrom. Astrid satte sig på huk och tittade länge. Prickarna rörde sig nästan inte. Men hon visste att de skulle bli grodyngel.
Andra gången var i juli.
Skogen var mörkgrön och sval, och det surrade överallt. Boken hade fått så många löv att det nästan inte kom ner någon sol. Vitsipporna var borta. Det var bara grönt.
Men vid skogskanten, där solen nådde fram, hittade farmor något. Hon böjde undan ett blad. Där satt det små, röda bär.
”Smultron”, sa hon. ”De minsta och de bästa.”
De åt dem direkt från plantan. Det var bara en handfull. De smakade mer jordgubbe än någon jordgubbe Astrid någonsin hade smakat. Och nere vid vattenhålet satt det små grodor lika stora som en nagel, som hoppade ut i vattnet när de gick förbi.
”Känner du igen dem?” frågade farmor.
Det gjorde Astrid. Det var grodrommen.
Tredje gången var i oktober.
Skogen hade blivit gul och orange och brun. Löven föll hela tiden. När det blåste regnade det löv. Astrid sprang omkring och försökte fånga dem. Om man fångar ett löv innan det når marken får man önska sig något, sa farmor. Hon fångade tre.
På en gammal, omkullfallen stam växte det svampar. Stora och små, bruna och vita och en som var knallröd med vita prickar.
”Den får man inte röra”, sa farmor. ”Den är giftig. Men man får gärna titta på den. Den är nog den vackraste i hela skogen.”
Och högt uppe över trädtopparna hörde de ett ljud. Ett konstigt, trumpetande ljud. De tittade upp. Där flög en lång rad stora, grå fåglar i en plog söderut.
”Tranor”, sa farmor. ”De flyger till Spanien över vintern. Till våren kommer de tillbaka.”
Fjärde gången var i januari.
Det hade snöat. Skogen var alldeles tyst. Inga fåglar sjöng. Inga löv prasslade. Det enda ljudet var snön som knarrade under deras stövlar.
Men skogen var inte tom. Den var full av spår. Små spår som hoppade, två och två, från träd till träd. Det var en ekorre. Långa spår på rad, som pärlor på ett snöre. Det var en räv. Och vid vattenhålet, som nu var fruset, fanns det stora, klövade spår.
”Rådjur”, sa farmor. ”Det har varit här i natt.”
De följde spåren en bit. De hittade inte rådjuret. Men under en gran hittade de en fläck där snön hade smält i en rund ring.
”Där har det legat och sovit”, sa farmor. ”Det har varit varmt nog att smälta snön.”
Astrid lade handen i fläcken. Den var fortfarande lite, lite varm.
På vägen hem genom skogen tänkte hon på de fyra skogarna. Den vita med vitsippor. Den gröna med smultron. Den gula med svampar och tranor. Och den vita med snö. Det var samma skog. Men den var fyra olika.
”Vad kommer nu?” frågade hon.
”Nu kommer vitsipporna igen”, sa farmor. ”Om tre månader. Då börjar det om från början.”
Sagoskogen ligger under snön i natt, du. Någonstans under en gran sover rådjuret i sin varma ring, och under jorden ligger vitsipporna och väntar på april. God natt.
