Det var en gång en elefantunge som hette Ravi, och han hade inte riktigt koll på sin snabel.
Ravi bodde i en skog i södra Indien, där floden rinner långsamt mellan höga träd och luften doftar av regn och blommor. Han var bara ett halvår gammal. Han kunde gå och springa och plaska, och han kunde dricka mjölk hos sin mamma. Men snabeln, den gjorde som den ville.
Den svängde när han ville att den skulle hålla sig stilla. Den slog knut på sig när han ville ha den rak. Och när han försökte ta ett blad slet han oftast av hela grenen, eller så missade han. På kvällen, när han var trött, stoppade han snabelspetsen i munnen och sög på den, så som människobarn suger på tummen. Det gör elefantungar när de är små. Det gör det lättare att somna.
Vid flodstranden stod ett gammalt mangoträd. Det var fullt av mogna, gula mangofrukter, och de doftade så sött att Ravi kunde känna lukten ända från andra sidan floden. Men de hängde högt. Hans mamma kunde nå dem. Det kunde inte Ravi.
Uppe i trädet bodde en flock languraapor. De var silvergrå med svarta ansikten och svarta händer och mycket långa svansar som hängde ner mellan bladen som rep. Den yngsta av dem hette Tinka. Hon satt på en gren och åt en mango och tittade ner på Ravi, som sträckte och sträckte på sig.
”Du ska inte skaka den så där”, sa hon. ”Du ska bara hålla upp den och sedan gripa.”
”Det är det jag gör”, sa Ravi. Snabeln slog en kullerbytta i luften.
Tinka skrattade så mycket att hon tappade sin mango. Den föll rakt i huvudet på Ravi och rullade ner i sanden.
Ravi tittade på den. Sedan tittade han upp.
”Kan du göra det igen?” frågade han. ”Fast utan att skratta?”
Tinka plockade en ny mango. ”Redo?” Hon släppte den.
Ravi sträckte ut snabeln. Mangon träffade honom på nosen och studsade iväg.
”Igen”, sa han.
Tinka släppte en mango. Och en till. Den tredje träffade hans öra. Den fjärde fick han nästan. Vid den femte rullade han snabeln runt den, i en liten, försiktig kram, och så stod han där med en mango i snabeln och visste inte riktigt vad han skulle göra med den.
”In i munnen”, ropade Tinka. ”In i munnen!”
Det var den godaste mango Ravi någonsin hade smakat.
Efteråt satt Tinka länge på den nedersta grenen och tittade bort mot andra sidan floden. Där stod ett träd med små, röda bär, som languraapor är tokiga i.
”Varför hoppar du inte över?” frågade Ravi.
”Floden är för bred”, sa Tinka. ”Och vattnet är kallt.”
Ravi funderade. Sedan gick han ända in under grenen och böjde huvudet.
Tinka tittade på honom. Sedan hoppade hon ner och landade precis mellan hans öron. Hon höll fast i dem med båda händerna, och Ravi gick försiktigt ut i floden. Vattnet nådde honom till knäna, sedan till magen. Han höll huvudet högt, och Tinka satt där uppe, torr och stolt, och styrde med öronen som om han vore en båt.
På andra sidan hoppade hon upp i bärträdet och kastade ner en näve röda bär till honom. Han tog dem med snabeln. Första gången.
När solen gick ner gick de tillbaka över floden tillsammans. Tinka klättrade upp till sin flock i mangoträdet, och Ravi gick in under det och lade sig i den mjuka sanden bredvid sin mamma. Han var mycket trött. Han stoppade snabelspetsen i munnen.
Uppifrån grenarna hängde en lång, grå svans ner och vippade lite. Det var Tinka som sa god natt.
Nu sover de båda vid floden, du, Ravi med snabeln i munnen och Tinka med svansen hängande ner mellan mangofrukterna. Om några år kan Ravi plocka mango alldeles själv, men just nu är det helt okej att vara liten och öva. Sov gott, och god natt.
