Det var en gång en liten apa som hette Nusse. Han bodde högt uppe i ett kapokträd mitt i djungeln, där bladen var så stora att man kunde använda dem som paraply, och han hade två bästa vänner: papegojan Pip, som alltid upprepade det sista man sa, och elefanten Tulla, som gick så försiktigt att hon nästan inte knäckte en enda kvist.
En kväll, när de satt och delade på en mango, sa Pip: ”Gömd stad. Gömd stad.”
”Vad säger du?” frågade Nusse.
”Jag upprepar bara vad aporna nere vid floden sa i dag”, sa Pip. ”De sa att det ligger en gammal stad någonstans här inne. Tom. Ingen har varit där på många år.”
”Tom?” sa Tulla. ”Varför är den tom?”
”Det sa de inte. Tom. Tom.”
Nusse tänkte på det hela natten. Nästa morgon gick de in i den del av djungeln där klätterväxterna hängde som gardiner och där marken var mjuk av gamla löv.
De gick länge. Pip flög före och ropade ”hitåt” och ”nej, hitåt” om vartannat. Tulla gick sist och sköt undan grenar med snabeln, så att Nusse inte fick dem i huvudet.
Vid middagstid stannade Pip plötsligt. ”Sten”, sa hon. ”Sten under löven.”
Nusse sopade bort löven. Där låg platta stenar i en lång rad. Som en väg.
De följde den.
Vägen ledde dem till en mur av hoptrasslade rötter. Mitt i muren satt en port. Den var gjord av trä som för länge sedan hade blivit grönt av mossa, och den stod på glänt.
Innanför porten låg staden.
Den var inte full av skatter. Där fanns inga glittrande stenar. Där fanns små hus av lera och flätade grenar, övervuxna med orkidéer. Där fanns en brunn mitt på torget, med klart vatten. Där fanns en sten där någon för väldigt länge sedan hade ristat en apa med en mango i handen.
Nusse satte sig på huk vid ristningen. ”Det är vi”, sa han tyst. ”Eller någon som vi.”
Tulla doppade snabeln i brunnen och drack. ”Vattnet är gott”, sa hon. ”Någon har grävt den djup.”
Pip flög upp på ett hustak. ”Tom”, sa hon. ”Men inte tråkig. Inte tråkig.”
De gick från hus till hus. I ett av dem hängde det fortfarande en korg av flätad bambu. I ett annat låg en sten som var slipad slät, som om någon hade suttit på den varje kväll. I det tredje huset växte ett träd rakt upp genom golvet, och i trädet satt tre papegojor som såg väldigt förvånade ut över att få gäster.
”Vi tar inte med oss något”, sa Nusse. ”Det här är inte vårt.”
”Det är någons minnen”, sa Tulla.
Nusse drack ur sina kupade händer, Tulla drack med snabeln, och Pip drack från brunnens kant. Sedan gick de samma väg ut igen och sköt igen porten, så att klätterväxterna föll tillbaka framför den.
På vägen hem var Pip ovanligt tyst. Hon upprepade ingenting. Hon flög bara tätt ovanför dem och tittade ner, som om hon ville komma ihåg vägen.
På kvällen, uppe i kapokträdet, sa Nusse: ”Ska vi berätta för de andra om staden?”
Tulla tänkte. ”Kanske. Men inte alla på en gång. Bara de som också vill låta den vara i fred.”
Nusse nickade. Han lade sig på sin gren med magen full av mango och huvudet fullt av små hus med träd som växte genom golvet.
Någonstans djupare inne i djungeln står porten fortfarande på glänt bakom klätterväxterna, du. Om du går tyst, och om du inte tar med dig något, är vattnet i brunnen fortfarande klart. God natt.
