Det var en gång en liten revhaj som hette Tikki, och han hade en tand som vickade.

Det var en av de främre. Varje gång han stängde munnen kunde han känna den luta sig lite framåt, och varje gång han öppnade den lutade den sig tillbaka igen. Vick. Vick. Det var inte skönt. Det gjorde inte ont, men det kändes fel, och Tikki kunde inte låta bli att tänka på det.

Tikki bodde vid ett korallrev i Röda havet, där vattnet är så klart och blått att man kan se långt, långt bort, och där korallerna står som små skogar i alla färger: gula, lila, orange och röda. Han var en svartfenad revhaj. Det betyder att hans fenor såg ut som om någon hade doppat spetsarna i bläck. Han var inte särskilt stor än. Inte mycket längre än en arm.

Samma eftermiddag simmade han bort till den sandiga fläcken bakom den stora hjärnkorallen. Där brukade Una sitta.

Una var sjöjungfru. Hon hade brunt hår som var flätat med små snäckskal, och en stjärt som skiftade mellan blått och turkost, beroende på hur ljuset föll. Hon satt på en sten och höll på att trä något på ett snöre av sjögräs.

”Du ser orolig ut”, sa hon.

Tikki öppnade munnen och visade henne. Vick.

”Åh”, sa Una. ”En lös tand.”

”Vad ska jag göra?” frågade Tikki. ”Tänk om den ramlar ut? Då får jag ett hål. Då kan alla se det. Då ser jag inte ut som en haj längre.”

Una lade ifrån sig snöret. ”Kom och titta”, sa hon.

Hon räckte honom det hon hade suttit med. Det var ett halsband. Det var gjort av sjögräs, och på sjögräset satt små, vita, trekantiga saker, sida vid sida, hundratals. De var spetsiga och blanka, och några av dem hade små taggar i kanten.

”Vad är det?” frågade Tikki.

”Hajtänder”, sa Una. ”Jag hittar dem i sanden. Det ligger många där, om man tittar noga.”

Tikki stirrade på dem. ”Var kommer de ifrån?”

”Från hajar”, sa Una. ”Hajar tappar tänder hela tiden. Hela livet. Du har inte bara en rad tänder, Tikki. Du har många. Bakom dem du kan se ligger en rad till, och bakom dem en till. När en tand längst fram blir lös och ramlar ut flyttar nästa fram och tar dess plats. Lite som ett rullband.”

”Så jag får en ny?”

”Du får tusentals nya”, sa Una. ”Hela livet. Det är därför sanden är full av dem.”

Tikki tänkte på det. Han stängde munnen, mycket försiktigt. Vick.

”Gör det ont?” frågade han.

”Inte för hajar, vad jag vet”, sa Una. ”Och det gör det inte heller för människobarn. När de är ungefär sex år börjar deras tänder också vicka. De tappar dem, en efter en, och så kommer det nya. En del av dem lägger den gamla tanden under kudden på natten.”

”Varför då?”

Una ryckte på axlarna. ”Det får du fråga dem.”

Tikki simmade runt stenen. Han simmade runt hjärnkorallen. Han lade sig på sanden och försökte låta bli att tänka på det, och det var helt omöjligt. Till slut blev han så trött av att tänka att han gäspade. En stor, lång hajgäspning.

Något litet och vitt dalade ner genom vattnet och landade mjukt i sanden framför honom.

Tikki tittade på det. Sedan drog han tungan över tänderna. Där fanns ett hål. Men bara ett ögonblick, för precis bakom hålet kunde han känna något nytt och spetsigt som redan satt och väntade.

”Den ramlade ut”, sa han. ”Den bara ramlade ut. Jag kände det knappt.”

Una simmade fram och plockade upp tanden. Hon höll upp den mot ljuset. Den var liten och vit och mycket fin.

”Den är fin”, sa hon. ”Får jag ha den i mitt halsband? Den ska sitta precis i mitten.”

Tikki funderade. Sedan nickade han.

Una knöt fast tanden, precis i mitten, och hängde halsbandet om halsen. Det klirrade mjukt mot hennes snäckskal när hon rörde sig.

”När du tappar nästa”, sa hon, ”kom och visa mig den.”

Tikki simmade hem genom revet medan solen gick ner och vattnet blev först gyllene och sedan mörkblått. Han stängde munnen. Ingenting vickade. Bredvid hålet satt det redan en ny, spetsig tand och gjorde sig redo.

Har du också en tand som vickar, du? Tänk då på Tikki, som fick en ny, och på Una, som bär hans gamla tand i sitt halsband nere vid korallrevet. Den nya tanden kommer alldeles av sig själv, även medan du sover. God natt.