Det var en gång en prinsessa som hette Viktoria, och hon ville inte sova. Hon ville dansa.
Hon dansade på morgonen i nattlinnet. Hon dansade nerför trappan till frukosten. Hon dansade i trädgården, i tronsalen och i köket, där kocken fick lyfta grytorna högt över huvudet för att komma förbi henne. Och på kvällen, när hon skulle lägga sig, dansade hon fortfarande.
”Nu ska du sova”, sa drottningen.
”Bara en dans till”, sa Viktoria.
Det sa hon varje kväll. Och varje kväll blev det tio.
En kväll, när hela slottet sov och Viktoria dansade ensam runt i sitt rum i månskenet, öppnades fönstret av sig självt. En sval luft kom in. Och med luften kom det någon.
Det var en lång dam i en lång, mörkblå mantel. Manteln var så lång att den släpade efter henne ut genom fönstret och hela vägen upp på himlen. Och den var full av stjärnor. Små, glittrande stjärnor, insydda i tyget, som daggdroppar i ett spindelnät.
”Vem är du?” viskade Viktoria.
”Jag är Natten”, sa damen. Hennes röst var djup och mjuk. ”Jag har sett dig dansa varje kväll. Jag dansar också. Vill du dansa med mig?”
Viktoria nickade.
Natten tog hennes hand. Handen var sval som ett glas vatten.
Och så dansade de.
Det var ingen snabb dans. Det var den långsammaste dans som Viktoria någonsin hade dansat. Natten tog ett steg, och sedan väntade hon. Sedan tog hon ett steg till. Hon snurrade så långsamt runt att manteln hann veckla ut sig omkring dem, och stjärnorna i tyget glittrade.
”Dansen heter Natthimlen”, sa Natten. ”Jag dansar den varje natt över hela världen. Den är väldigt lång. Den varar från kväll till morgon.”
De snurrade runt. Långsamt. Viktorias ben blev tunga. Natten snurrade vidare. Manteln svävade ut över sängen. Viktoria gäspade.
”Är den inte slut snart?” frågade hon.
”Nej”, sa Natten. ”Den varar hela natten. Men du får gärna vila dig medan jag dansar vidare.”
Så Viktoria satte sig på sängen. Och sedan lade hon sig ner, bara en liten stund. Natten fortsatte att dansa, långsamt, runt och runt i rummet, och hennes mantel gled över täcket, mjuk och mörk och full av stjärnor.
Viktoria blundade.
På morgonen var fönstret stängt. Hon låg under täcket. Och på kudden bredvid henne låg det en pytteliten, glittrande sak som liknade en stjärna. Det var nog bara en daggdroppe.
Den kvällen sa hon inte ”bara en dans till”. Hon gick och lade sig och väntade.
Natten dansar sin långa, långsamma dans över taket nu, du, med sin mantel full av stjärnor. Hon når över ditt hus också. Du behöver inte dansa med. Du får gärna vila dig. God natt.
