Det var en gång en prinsessa som hette Augusta. Hon bodde i ett slott på en kulle där det nästan alltid blåste, och hon hade önskat sig en enda sak hela sommaren: en drake.
Inte en drake som sprutade eld. En drake av papper och pinnar, med en lång svans, som man kunde flyga med i ett snöre.
”Gör en då”, sa slottets gamla snickare och gav henne två tunna trälister, en rulle segelgarn och en bunt silkespapper i alla färger.
Augusta byggde den i tre dagar. Hon band ihop listerna som ett kors. Hon limmade på rött silkespapper och målade två ögon och en mun som log. Hon gjorde en svans av snöre med små rosetter av gult papper, en för varje dag i veckan. Den var inte särskilt stor. Den var ungefär lika stor som hennes egen överkropp.
”Den lilla draken” kallade hon den.
Den fjärde dagen blåste det precis lagom. Inte för mycket. Inte för lite. Augusta sprang upp på kullen bakom slottet, där det inte fanns några träd, och höll upp draken mot vinden.
Första gången föll den rakt ner i gräset.
Andra gången snurrade den runt och landade på huvudet.
Tredje gången tog vinden tag i den. Den steg. Augusta lät snöret löpa mellan fingrarna. Den lilla draken steg och steg, och svansen svängde från sida till sida som en hund som viftar.
”Den flyger!” ropade hon ner mot slottet. Snickaren stod i dörren till verkstaden och vinkade med sin hammare.
Den lilla draken var nu så högt uppe att den såg ut som ett frimärke. Augusta hade bara lite snöre kvar på rullen.
Då kom det en vindby.
Snöret ryckte i hennes händer. Det gled. Augusta grep efter det, men då var rullen borta, och hon stod med tomma händer och såg den lilla draken sväva bort över kullen, med snöret efter sig som en lång, tunn svans.
Hon sprang efter den till staketet. Längre fick hon inte gå utan en vuxen. Draken försvann bakom en häck långt nere på åkrarna.
Augusta gick tillbaka till slottet. Hon sa ingenting vid middagen.
Nästa morgon knackade det på porten. Det var en pojke med fräknar och gummistövlar. Han hette Brage, och han var son till bonden som hade åkern nere vid ån. Under armen hade han den lilla draken. Ena ögat var lite skrynkligt, och svansen saknade två rosetter. Men den var hel.
”Den satt fast i vårt päronträd”, sa Brage. ”Jag tänkte väl att den var från slottet. Det är ingen annan som målar ögon på.”
Augusta tog den med båda händerna.
”Har du en egen drake?” frågade hon.
Brage skakade på huvudet.
Samma eftermiddag satt de två i snickarens verkstad. Snickaren letade fram två nya lister. Augusta visade hur man band ihop dem. Brage valde blått silkespapper.
Och när det blåste igen stod det två små drakar över kullen bakom slottet. En röd och en blå. Och deras snören var ordentligt fastknutna runt var sin handled.
I kväll är det stilla, du. Ingen vind på kullen. Två små drakar ligger på en hylla i en verkstad och vilar sina svansar. Kanske blåser det i morgon. Sov gott. God natt.
