Det var en gång en prinsessa som hette Luna, och hon bodde i ett slott med sju torn. Hon hade sitt rum i det högsta tornet, och hon älskade stjärnor mer än något annat. Men hon fick inte vara uppe på natten och titta på dem. Hon var sex år, och kungen och drottningen sa att prinsessor som är sex år ska sova.
”Men stjärnorna kommer ju fram först när jag ska sova”, sa Luna. ”Det är inte rättvist.”
På slottet bodde det också en astronom. Han hette mäster Tycho, och han hade ett rum högst upp i det näst högsta tornet med ett stort mässingsrör som pekade mot himlen. Han hade ett långt, grått skägg och glasögon med runda glas, och han kunde namnet på varenda stjärna.
En eftermiddag kom han upp till Lunas rum med en korg.
”Prinsessan”, sa han. ”Jag har hört att du saknar stjärnorna på natten.”
”Ja”, sa Luna.
”Då tar vi in dem hit”, sa mäster Tycho.
Han lyfte på locket till korgen. Där inne låg det hundratals små stjärnor, utklippta ur tunt, ljusgrönt papper. De kändes lite flottiga.
”De är målade med en särskild färg”, sa mäster Tycho. ”Den samlar ljuset på dagen. På natten ger den tillbaka det.”
”Ska vi sätta upp dem?” frågade Luna.
”Inte bara sätta upp dem”, sa mäster Tycho. ”Vi ska sätta upp dem rätt. Precis som på himlen.”
Han tog fram en stor, blå karta och bredde ut den på golvet. Det var en stjärnkarta. Det fanns prickar på den och streck mellan prickarna och namn skrivna med fin handstil.
”Först Karlavagnen”, sa han. ”Den kan man alltid hitta. Sju stjärnor. Fyra till själva vagnen, tre till skaklarna.”
Han ställde upp stegen. Luna klättrade upp på den, och mäster Tycho höll i stegen och höll också lite i hennes klänning. Hon klistrade upp stjärnorna i taket, en efter en, medan han pekade på kartan.
”Följ nu de två bakersta stjärnorna i vagnen”, sa han. ”Upp, upp, fem gånger så långt. Där sitter Polstjärnan. Den är den enda som inte flyttar sig. Alla de andra snurrar runt den.”
Luna satte upp en lite större stjärna precis ovanför sin säng.
Sedan satte de upp Cassiopeja, som ser ut som ett stort W. Och Orion, jägaren, med tre stjärnor i bältet. Och Svanen, som flyger med lång hals längs Vintergatan. Till Vintergatan tog mäster Tycho en liten pensel och prickade tusen små prickar med färgen, i en lång, dimmig rand över taket.
Det tog hela eftermiddagen. När de var klara var Luna dammig på knäna och hade färg på näsan.
På kvällen kom drottningen upp för att säga god natt. Luna sa att hon skulle släcka lampan.
Drottningen släckte.
Och i taket tändes stjärnorna. Först svagt, sedan tydligare. Ljusgröna, mjuka prickar. Karlavagnen. Cassiopeja. Orion med sitt bälte. Svanen och Vintergatan. Och precis ovanför sängen Polstjärnan, lite större än de andra.
Drottningen satte sig på sängkanten och tittade upp. ”Vad vackert det är”, sa hon.
”Det är mitt stjärnslott”, sa Luna. ”Nu kan jag se dem medan jag sover.”
Mäster Tycho stod i dörren och log genom skägget.
En stund senare blev stjärnorna svagare och svagare. Färgen hade gett ifrån sig det mesta av dagens ljus. Men det gjorde ingenting, för då sov Luna. Och utanför fönstret, över det högsta tornet, stod de riktiga stjärnorna och lyste.
Kan du hitta Polstjärnan, du? Den sitter precis ovanför Lunas säng och stannar där, medan alla de andra snurrar. Leta upp en punkt i taket ovanför dig och låt den vara din. God natt.
